Paranoia

Ibland önskar jag att jag inte gjorde saker så mycket på impuls. Inte saker som att helt plötsligt få för sig att gå på någon timmes promenad runt stan eller som att helt plötsligt åka till Stockholm för att ta en fika med några kompisar. Nej, men mera impulser som 'Jag säger så här!'. Jag slänger ur mig saker alldeles för fort, utan att tänka mig för. Inte som att jag avslöjar saker folk berättat för mig, inte alls, utan mer saker jag själv funderar på. Får jag plötsligt för mig att någon har något emot mig så ber jag 0m ursäkt för att jag är dryg, utan att egentligen någon har påstått att jag är det. Sen möts man ofta av oförstående eftersom den andra parten inte alls tyckt så. Och plötsligt blir man stämplad som lite paranoid istället.
I och för sig kanske det är just det jag är. Paranoid. Jag får jämt för mig att folk ska ha något emot mig. Det går lite samman med det där att jag jämt tolkar saker till något det inte är.

För stunden känner jag mig dum. Jag kanske ska sluta prata med folk. Och skriva till folk. Och all annan möjlig kontakt. Jag knasar bara till det.