Citat

“When I was 18, I thought my father was the stupidest man in the world. When I turned 21, I was amazed to see how much the man had learnt in 3 years.” -Mark Twain

Fullt ös

Det är svårt att få tid att blogga när det är så mycket annat på gång! 

Skolan rullar på - det är fortfarande hur kul som helst. Trivs som fisken i vattnet. Förra veckan blev vi indelade i grupper inför viscaféerna vi ska hålla i slutet av oktober, vilket är otroligt snart. Det blir konserter på 2 x 40 minuter per grupp. Ska bli spännande att se vad vi gör av den tiden.

Det här veckoslutet har bjudit på Liseberg gånger två. Först blev det till att försöka se Håkan Hellström i fredags, men vi lyckades mest med att höra honom. Det var otroligt mycket folk så vi hamnade långt långt bak, men det var kul ändå. Håkan är ju alltid Håkan, även på långt håll. Och igår var jag där igen tillsammans med Torbjörn, Petra och hennes sambo Pär för att åka karusell och sånt som man vanligtvis gör på Liseberg. Tjoho!

Idag har varit en vilodag, vilket jag tror verkligen behövdes. Har övat på både piano, gitarr och sång så jag har ändå varit rätt produktiv på ett slappt vis.

Nu ska jag ta och lägga mig en stund på spikmattan och vila min onda rygg - sen blir det till att sova. God natt!

Ett sista farväl

Igår var tiden inne för äijäs begravning. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Jag har bara varit på min gammelmormors begravning innan, och den var kyrklig. Morfar var inte alls religiös så den hölls i ett gravkapell utan något prat om gud och himmelen. Det kändes bra, något annat hade inte passat honom. Dessutom blev begravningen mer intim än om man skulle suttit i en stor kyrka.

Han som höll i cermonin var en vän till pappa, det hade gjort en massa fackligt arbete ihop. Vännen var präst till vardags, om jag förstod det rätt, men nu var han inte här i egenskap av det. Han pratade lite om äijä, om hur han älskade naturen, sin familj, att vara ute med husvagnen och hur han alltid engagerade sig i att hjälpa människor. Han gav en väldigt träffande beskrivning av den morfar jag kände. Sen fick vi lägga blommor på kistan. Det jobbigaste var nog att se mummu göra det, jag kan inte ens tänka mig hur hon måste känna sig. Jag sjöng och spelade en tonsättning av dikten som mormor valt ut till dödsannonsen, det gick bättre än jag trodde även om rösten skakade en del. Men på något vis kändes det som ett bra sätt att säga farväl. Efter begravningen kändes det som att bröstet var lite lättare. Sedan åkte vi vidare till ett församlingshem där det blev kaffe och tårta och de skulle läsa upp alla adresser som skickats från Finland, mestadels. Det kändes lite tråkigt att inte kunna förstå alla vad jag antar var fina ord som folk ville ge äijä. Av det som lästes upp på svenska så var det många som skänkt pengar till cancerfonden eller hjärt- och lungssjuka som en sista hälsning. Det tycker jag var fint. När jag dör så vill inte jag att folk ska lägga enorma pengar på blommor - ge hellre de pengarna till någon som behöver dem bättre! Samma sak med kistan, moster berättade att det tydligen var helt okej att ha en ikea-garderob som kista enligt begravningsentreprenören. Och okej, jag förstår att folk kanske inte tycker det ser så fint ut med en garderob där inne i kyrkan, men det jag menar är att man ju faktiskt inte behöver den finaste ekkistan. Man behöver egentligen ingenting. Om det finns ett liv efter detta så tror jag inte det påverkas av hur fint förpackad man är på jorden. Men självklart var det vackert med alla fantastiska buketter utanför kapellet, och jag förstår att folk vill lämna blommor som ett sista farväl. Men till mig räcker det med att ni plockar några tussilago! Man kanske skulle skriva ett sånt där... det heter någonting med vitt... nåja, ett brev där man förklarar hur man vill ha det när man dör, så släktingarna inte behöver ta ställning till så mycket när de redan har det jobbigt. Man vet aldrig vad som händer imorgon.

Nu kom jag ifrån ämnet lite, men begravningen var vacker och jag tror morfar är nöjd, var han än är nu.

Älskade pappa, make och vän
vi står här med gråt och med saknad
Spill inga tårar, sa du, när jag dör
Det är inget att gråta för
I minnet lever jag ju kvar
Ingen kan dö, som levat har
Tänk det som om jag tog en promenad
Vi ses igen, inte nu, men om ett tag

Onsdag kväll

Jag har köpt ett el-piano! Jag är så lycklig! Det är en liten dröm som gått i uppfyllelse. Så idag har jag nött ackord som bara den. Det går framåt fortare än när jag började försöka få in lite gitarr-ackord - alltid något! Att få pianot var dock inte lika lätt, regn och elektronik går inte ihop. Men som tur är överlevde det färden! Jag fick som tur är bärhjälp från en klasskamrat också, annars hade det varit ett omöjligt uppdrag.

Imorgon åker jag till dalarna. På fredag morgon är det dags för äijäs begravning, och tanken är att jag ska sjunga en tonsättning jag gjort av dikten som var i morfars dödsannons. Jag vill väldigt gärna göra det, som ett sista farväl, så jag hoppas att jag klarar av det när det är dags.

Ikväll får jag tiden att gå med något lite mindre tungt - Idol. Vet några stycken som var inne och sjöng för juryn, så vi får väl se om jag får syn på dem. Sen blir det mer piano-plinkande!

Och just det - jag har haft min första vistolkning! Det var läskigt men kul, och det det gick bra! Ser redan fram emot mer av den varan :)

Födelsedagsfirande

Ja, igår var det kalasande här hemma. Lite rollspelsfolk, lite klassfolk, lite annat folk. En väldig blandning helt enkelt! Jag hade väldigt roligt så jag hoppas de andra hade det också!

Idag blir det födelsedagspizza såklart. Ingen tårta dock, men det åt vi ju på min fake-födelsedag när jag var hemma i Gävle, så det är redan avklarat.

21 år alltså! Nu får jag... ta körkort för tung lastbil, tror jag!

Visskolan

Jag har varit lite dålig på att blogga nu sedan skolstarten. Mycket på gång, ingen rast och ingen ro!

Första två veckorna har i alla fall varit hur bra som helst! Vi har sjungit lite för varandra, varit på marstrand, och nu den senaste veckan haft en underbar gästlärare - Lena Klarström. Hon hade en mängd olika röstövningar med oss, det kändes verkligen som en och annan sak gick upp för mig som jag inte riktigt fått till innan. Lyckades ta mig igenom Memory från Cats på ett mycket mindre ansträngt sätt än innan. Bra vecka!

Klassen är väldigt trevlig också. Man lär ju inte alls känna folk lika snabbt som på den tiden jag bodde på internatet, men jag har ändå fått ett väldigt gott intryck av klassen! Idag fick jag en födelsedagspresent av en av dem också - Petra var så söt och gav mig en klippning! Se stel numåstejagleinförkameran-bild ovan! Det syns dock inte att det är mycket kortare i nacken än tidigare.

Imorgon blir det festligheter hemma hos oss för att fira min födelsedag! Det ska bli roligt, det kommer både folk från skolan och från resten av världen. Så imorgon blir det till att inhandla diverse onyttigheter som behövs för en sådan tillställning.

Det var åtminstone en liten update om vad som har hänt på sistone. Nu ska jag hänga lite tvätt om jag orkar. Tjing!