Anna Christoffersson & Steve Dobrogosz

För att slippa tänka på oväsendet i huset så kan jag ju berätta lite om torsdagkvällens lilla konsert i Bo Linde-salen i konserthuset. Jazzduon Christoffersson (sång) och Dobrogosz (piano) var för mig okända fram till gårdagen, men visade sig bli en angenäm upplevelse. När jag såg sångerskan gå upp på scenen såg hon väldigt liten och spröd ut, och jag väntade mig något sprött och näpet av sången. När tjejen istället drar igång med en röst som på intet sätt låter bräcklig höjer jag ögonbryna högt upp i luften. Den oväntat mogna rösten ur den lilla, till synes unga, tjejen gör mig häpen för en stund.

Men efter två låtar börjar jag få lite sömnpiller-känsla över mig till och från. Mjuk stillsam jazz kan vara jättemysigt, men jag kan inte låta bli att vara lite rastlös och vrida lite på mig efter några låtar. Om jag bara hade hört dem förr hade jag i alla fall kunnat lutat mig emot igenkännandet, men nu blir det till och från lite tråkigt med långsam kärleksballad efter långsammare kärleksballad. När duon spelar vad de berättar är deras första hit, låten Clark Kent, höjs däremot tempot för en stund, och jag rycks med in i gamet igen. Och några riktiga pärlor finns det i låtsamlingen, dessvärre kan jag inte namnge dem för stunden. Pianospelandet håller verkligen hög klass och i några låtar på slutet sitter jag bara tillbakalutad, blundar och njuter.

Nu blev det väldigt mycket upp och ner här, men det hann faktiskt gå rätt mycket upp och ner under timmen det pågick. Jag vill dock skylla mycket av det på mig, som var trött efter en lång dag och längtade hem till min säng. Så jag kan inte annat än rekommendera Christofferson och Dobrogosz musik, deras album It's always you finns ute till försälning i detta nu. Hade jag haft pengar hade jag sprungit och handlat.