Barn

Barn är luriga saker. För tillfället är min kusin Isabelle på besök. Hon är åtta år, och jag har nog inte träffat henne sen hon var fem-sex. Jag har jättesvårt att konversera med barn i den ålder. Vad säger man till dem? Vad förstår dem, vad blir för komplicerat för dem att prata om?
Isabelle frågade mig vad som var roligt med teater, eftersom jag sagt att jag håller på med det i skolan. Jag svarade något informativt i stil med: "Ja... det är ju roligare än att bara sitta och räkna matte." Jag visste bara inte vad jag skulle svara, hur förklarar man vad som är så faschinerande med teater för en åttaåring? Senare kom jag på en massa enkla svar, som att det är roligt att vara på scen och att man inte gör samma saker om och om igen. Men det är ju ändå inte det jag tycker är mest spännande med det hela. Men kan jag försöka förklara för henne hur häftigt det faktiskt är att få leva en annan människas liv för en stund, och att slippa sig själv? Säkerligen skulle hon tittat konstigt på mig och skrattat lite. Fast ändå borde ju barn vara de som förstår det bäst. Teater är ju ändå en slags lek, precis som man lekte 'Mamma, pappa, barn' när man var liten. Eller när man låtsades vara cirkusartister, eller monster. Sen är nog barn smartare än man tror, man borde ju ändå ge dem en chans att förstå. Hur ska de annars kunna utvecklas? Det är nog snarare jag som måste lära mig att inte vara rädd för dem, för det blir jag nästan. Missförstå mig inte, jag tycker jättemycket om barn. Men jag har aldrig varit i närheten av dem överdrivet mycket, och då är det svårt att veta hur man ska handskas med dem. Nåja, jag lär väl få lära mig det tids nog. När jag blir stor.

På bilden syns förövrigt min bedårande lillkusin Eddie. Min syster som just träffat honom berättade att han börjat prata och springa omkring. Sött ^_^

Goder morgon

Dagens göromål består i detta:

• Vara på trafikskolan 15:00 för att göra ett eller flera övningsprov inför det riktiga teoriprovet.
• Möta upp Sandra strax efter fyra eftersom hennes tåg kommer in då.
• Ha filmkväll med en drös människor.

Okej, en drös människor är en lögn... vi blir nog bara sex pers. Finns ju en massa människor jag kunde dragit dit, men jag har hela tiden glömt att fråga innan de försvunnit igen. Men känner du att du nog verkligen borde vara där så peta på mig, ju fler desto bättre menar jag. Jag föredrar dock att bara bli petad på av folk jag redan känner.

Och ja, gårdagen blev bättre mot kvällningen. Jag lyckades städa, och jag tycker faktiskt resultatet blev väldigt bra. Alla Tolkien-, Rowlings- och Bishop-böcker fick nu hamna på mitt skrivbord. På så vis blev det inte lika trångt bland tidningarna.

Få se nu, har jag något intressant av värde att berätta, och inte bara en massa saker som är rätt ointressanta för folk som inte känner mig... nej, det har jag inte. Så det får duga såhär.

Dating?

Helt plötsligt verkar en dating-våg dra över landet. Hör från både det ena och det andra hållet om folk som är på väg till sina dater, eller planerar dem. Nu senast från ett rollspels irc-kanal. När kom det här fenomenet hit? I USA verkar de ju springa på dater titt som tätt, men här i vårat lilla kalla land verkar man som högst "gå på bio" eller "ta en fika". Ingen här verkar vilja kalla saker för regelrätta dater, förän nu. Jag undrar vad som fått folk att ändra sig. Kanske är det det att när vi t ex gått på bio med folk vi varit intresserade av tidigare så har det fortfarande varit delvis som kompisar. Men kallar man det istället en date så vet ju båda parter vad det handlar om, att man ska se om den andre är material för ett framtida förhållande. Enkelt och bra, inga missförstånd. Dessutom får man ju en anledning att vara lite extra gulligt och romantiskt jämfört med när man bara träffas på vanligt vis.

Den stora nackdelen är väl just det praktiska som ligger innan den egentliga daten. Jag har ingen aning om hur alla som pratat om det här fått sin date egentligen. Går man verkligen fram till någon och frågar "Vill du gå på en date någon kväll?". Ja, det lär ju aldrig jag göra åtminstone. Men ni får ju gärna bjuda ut mig. Det är helt okej, jag lovar.

Patetiskt

Så sitter man och snyftar igen. Damn it, det gick ju så bra fram tills nu. Ända sen jag pratade med Malin för x antal dagar sedan så flöt allting på så lätt. Jag var glad och munter, och för en gångs skull så kändes det som om allt flöt på bra. Jag hade nästan glömt den känslan. Jag kände mig varken ensam, nedstämd eller frustrerad. Jag slapp det dåliga samvetet för en gångs skull, och jag kände verkligen att jag var värd det, tack vare Malin. Men nu, efter att ha kept the good mood så länge så bara brast det. För en stund insåg jag hur fel allting gått, även fast jag ignorerat det de senaste dagarna. Fast det är nog ändå det jag måste fortsätta med. Inte tänka på det, bara låta det vara. Annars kommer det driva mig till vansinne, jag kommer bara bli mer och mer övertygad om att jag verkligen inte går att tycka om. Särskilt inte när jag försöker få någon att tycka om mig. Och jag orkar inte tänka så mer, det fungerar inte. Jag ska fortsätta vara glad och jag ska... ta för mig av smörgåsbordet, tror jag det var ^^

Idag har jag städat. Har försökt ordna upp alla böcker, manga- och tv-spelstidningar så att de står på något fint sätt. Tror jag löste det till slut. Mitt skrivbord är då i alla fall bra mycket finare nu än innan, jag kan organisera saker bara jag vill. Det trodde ni inte om mig va? Nu ska jag bara orka bädda i ordningoch dammsuga också.

Senare ikväll tror jag det blir lite Donkey Konga. Det var alldeles för längesen, och dessutom måste jag vara i form till SHIRL på onsdag. Kommer bli väldans trevligt, förhoppningsvis. Alltid roligt med en massa nya ansikten, om ni frågar mig.

Kent mitt i natten

Tidig morgon, och än har jag inte kommit i säng. Borde verkligen sova, så jag kan komma upp och städa.

När Jag blir grå
När Jag faller, orkar Du för två?
När idag blir igår
Kommer Du att älska mig då?

Det spelar ingen roll om Du håller mig hårt
Ingen kommer att minnas om 100 år
Jag är rädd att man glömmer, glömmer allt
Som vi glömde att vi älskade varandra

Den texten hade jag ärligt talat helt och hållet glömt bort , men idag dök den upp igen. Fast den rör bara upp jobbiga minnen, så jag förstår inte varför jag lyssnar. Men en del saker är för viktiga för att glömma. Jag vet det nu.

Nu tänker jag sova ändå.
Godnatt.

Donnie Darko och lite flash

Några fler tankar såhär under nattetid.

Igår (eller egentligen förrgår, med tanke på tiden) såg jag efter många om och men filmen Donnie Darko tillsammans med Linnea. Det var minst sagt en upplevelse. Faktum är att jag är lite rädd för att skriva om den, med tanke på att jag sitter i ett tomt mörkt hus helt ensam, men det får gå ändå.
Den här filmen var något av det mest skrämmande jag någonsin sett. I en tid nu har jag försökt se skräckfilm efter skräckfilm för att se om jag blir rädd, men ingen har hittills påverkat mig nämnvärt. Och missförstå mig inte, med det har menar jag alltså inte att jag klassar Donnie som en skräckfilm. Däremot gav den mig kalla kårar, gåshud och förhöjd puls. Donnie tar upp saker jag tänkt på och som skrämmer mig när jag själv spekulerar om dem. Att sedan höra hans version av samma sorts tankar gör att jag kryper ihop lite där i soffan, och för en stund önskar att jag såg något annat. Det är ensamheten, döden, framtiden och det förflutna. Vad är meningen med allt? Donnie Darko tar upp alla de klyschorna, och visar på skärmen precis de känslor jag kan få utan att kunna beskriva dem i ord. Den där rädslan över att inte veta hur det egentligen ligger till. Över att veta att ingen har svaret på det.
Frank... man kan ju bara inte låta bli att nämna Frank. Frank är Donnies jättekanin till låtsaskompis vars blotta närvaro gör att jag inte kan slita blicken från skärmen.

"Why are you wearing that stupid bunny-suit?"
"Why are you wearing that stupid man-suit?"

Jag vet att det är ett uttjatat citat, men det är så klockrent att jag bara inte kan förbise det.

Mitt hus är tomt, tyst och mörkt. Jag är säker på att Frank vilken sekund som helst kommer springa ut från dörren till tvättstugan. Eller snarare öppna den lungt och sakta så jag riktigt hör hur dörren gnisslar.

Jag vet att det låter förvirrat, men den här filmen går ändå inte att förklara. Ut och se den om ni inte redan gjort det. Jag lovar att ingen av er kommer gå oberörda efteråt. Direkt när jag sett den undrade jag lite över om de som gjort den verkligen hade haft något de ville få fram med den. Eller om de helt enkelt satt och flummade ihop den på skojs skull lite halvpåverkade någon fredagskväll. Att alla kanske bara kallar den djup och tänkvärd för att den helt enkelt inte har någon mening, att det inte finns något att förstå. Men jag förkastade den idén rätt fort. En film helt utan mening skulle aldrig kunna uppbringa så starka känslor som Donnie Darko gör. Mer än så behöver inte sägas.

Flash var det andra ämnet ja... Har upptäckt att läskigt många spel, filmer och artister börjat göra sina officiella sidor i flash. Ofta oöverskådligt och med dåliga menyer. "Lägg in så mycket fina effekter som möjligt, så får vi en fantastisk sida!", verkar alla tycka nuförtiden. Men kom igen, lite funktionalitet vill jag ju ha också. Inte bara en massa krimskrams och lull-lull för att dölja det faktum att sidan faktiskt inte innehåller så mycket information av värde alls. Lägg kraften och arbetet där istället, tack.

Och, om någon kan svara på det här så vore det otroligt trevligt. Jag vill ha fina indrag i mina texter, men att trycka ditt några mellanslag ger inget resultat? Någon kunnig person får gärna förklara hur jag ska göra.

Nu var det dags

Första riktiga inlägget. Sista kvällen. Sista kvällen innan de kommer tillbaka. Sista kvällen innan jag gömmer mig under mitt duntäcke igen. Sista kvällen innan jag måste sitta på stolen längst ut mot fönstret, eftersom jag syns minst där. Sista kvällen ingen kommenterar allt jag gör och säger. Sista kvällen jag känner lättnaden. Imorgon är det tillbaka. Imogon får jag smyga på tå. Men jag kommer smyga fel, och det lär jag få ett helvette för. Men jag kan försöka, för försöka kan man alltid. Men han håller ögonen på mig. Alltid. Jag hör det eka i öronen. "Alexandra, kan du komma ner?" Jag vet jämt vad det är frågan om. Absolut ingenting. Han har letat upp något, bara vad som helst. Sen anklagar han mig för det. Sen går jag därifrån och slår dövörat till, det är ingen mening att försöka längre. Sen börjar han diskutera med mamma. Skriket. Skrik och tjafs och jag håller för öronen. Kurar ihop mig under täcket. För jag orkar inte försöka längre. Jag kan inte vara mamma åt hela min familj längre, det blir för mycket. De får klara sig på egen hand nu, för hur mycket jag än försöker så är det aldrig uppskattat. Jag får inte annat än skit för det.

Låt oss gå härifrån
Låt oss resa nånstans
Resa långt härifrån
Låt oss bli de som försvann

Jag trodde separationen var ett faktum. Men de pratar inte om det. De pratar aldrig om det som behöver tas upp. Jag önskar att de gjorde det, på ett sätt. Men samtidigt blir det helt fel. Lillebror då? Ska han plötsligt inte vara min bror?

De har stulit all min matlust. Orkade inte fixa mat till jobbet de sista dagarna, jag är ju ändå inte direkt hungrig. Sa till mamma att jag ätit pannkakor idag. Jag hade ju i alla fall tänkt göra det. Blev alldeles för många smörgåsar igen. Jag borde inte skriva sånt här, jag känner mig bara skyldig. Känner mig dum och fånig. Jag vill inte vara sådan. Jag vill bara inte att man ska se mina jävla revben så lätt. Jag gillar inte det här.

Kanske om de förstod. Men det gör de inte. Jag sa en gång till henne att de inte ens bryr sig om utifall jag äter. Hon svarade att hon faktiskt frågade om jag ätit varje dag. Men det krävs så mycket mer än en påtvingad fråga. Jag vill att hon ska bry sig på riktigt.
Pappa bryr sig, men då blir jag arg. Men i helgen gjorde han faktiskt bara mat han visste att jag tyckte om. Då blev jag glad. Hans sambo kontrade med att inte låta mig äta vitt bröd, utan bara det som fanns framme. Det var det enda som behövdes, jag kände mig extremt instängd. Jag vill inte att någon ska bestämma vad jag får och inte får äta, för då vill jag inte äta alls. När de började tjafsa om de vita brödskivorna jag tagit från frysen orkade jag bara inte. Jag kastade in dem i micron och försökte stänga in mig i mitt rum istället. Men pappa kom efter och vägrade gå därifrån, hur mycket jag än skrek, grät och höll för dörren. Han skulle absolut prata med mig. Jag ville bara att han skulle gå därifrån, jag ville inte ha någon där. Men jag vet i alla fall att han bryr sig, att han är orolig. Han försöker hjälpa mig, och det gör mig glad. Även fast jag inte märker det så ofta.

Kriget fortsätter.

Fredrik sa i veckan att det inte var lika skönt att vara ensam efter några veckor. För mig är det så svårt att förstå. Jag tar hellre och diskar och lagar mat varje dag i utbyte mot att slippa tåtrippandet. I utbyte mot att känna pulsen höjas var gång jag lämnar mitt rum. Jag önskar att jag också kunde tycka det är jobbigt att vara ensam hemma.

Vart ska jag ta vägen natten mot måndag? Jag vill ju inte vara här, och det känns inte bra att tränga mig på folk. Svårt.

Jag har jobbat den senaste tiden. Det var mycket trevligare än jag trodde det skulle vara. Särskilt i jämförelse med Volvo med dess porrkalendrar förr året. Men det känns som om jag visade upp en väldigt tråkig sida inför alla i två och en halv vecka. Fråga mig inte varför, jag bara var sådan. Är det för att man jobbar? Måste man automatiskt bete sig jobbmässigt mot alla då, och nästan vara rädd för att säga saker som inte har med det att göra?
Trevliga veckor i alla fall. Och jag är faktiskt bra på minigolf, egentligen. Det är bara mina fötters konstiga form som gör att jag inte kan ha dem raka, och då blir det fel. Jag lovar, det är så. Banne den som inte tro mig.

Är det elakt att irritera sig på alla slisklyckliga par? Nej, jag tycker det är okej. När jag blir sådär otroligt läskigt lycklig med någon lovar jag att jag kan unna alla som inte är det att irritera sig otroligt mycket på mig. Då blir vi kvitt.

Förresten så håller jag fortfarande på att fixa med utseendet på det här. Så det kommer bli bättre, snart.

Ombyggnad

Ja, som det kanske märks så håller jag för tillfället på att göra om den här bloggen lite. Den ska ju se trevlig ut i folks ögon med. Bloggandet itself kommer förhoppningsvis komma igång snart. Måste klura ut vad jag verkligen vill ha den här bloggen till, men det hinner jag nog klart med ungefär när jag gjort klar utseende-biten.

Kan ju i alla fall säga att idag var min sista arbetsdag. Skönt, men lite vemodigt. Det har varit riktigt trevligt faktiskt, trots att jag vissa dagar varit lite irriterad pga saker som hänt på hemmaplan. Nåja, nu är det över i vilket fall.

Alla dessa beslut

Jag ska banne mig skriva på svenska ändå. För jag är lat. Inte för att det är otroligt avancerat att skriva på engelska, men iblanb så kommer man säkert behöva kolla upp ett ord eller två... och det hämmar mitt konstnärliga skapande! Ja, då var det bestämt. Nu ska jag försöka blogga här ordentligt, dessutom ska jag göra den här bloggen riktigt fin. Så det här blir ett kort men informativt inlägg. Och det tar slut... nu.