OMG

Okej, jag brukar inte inleda med sånna rubriker. Men nu är det så jag känner mig.

Det är sådär roligt som det alltid är. Visst har jag trott mig känna saker sen sist, men ja... nu märker jag plötsligt att jag hade fel. Man glömmer så fort hur det är.

[Hallå, nu har jag fått skrivit om allt flera gånger för att allt bara försvinner... dåligt, jag som skrivit så fint.]

Men vill jag ge mig in i det igen? Jag vet ju hur det är, det slutar jämt med att jag ligger gråtande i min säng, ensam, och förstör örngotten med rinnande mascara.

Men åh, det är ju ändå så värt det. Bara de där små stunderna då man är sådär ofattbart lycklig, de gör det värt att uthärda resten. Och vem har sagt att det är enkelt? Ingenting i livet är enkelt, så är det bara. Man får slåss för att lyckas, gör man inte det är man dömd att förlora på förhand. Känns som om jag slagits länge nu, kanske det har lärt mig något.

Men var det tvungen att bli just han? Kunde det inte blivit någon... ja, någon som är mer som jag? Så jag vetat vad jag skulle göra nu, kunnat lista ut vad jag kunde göra och säga.

Men sånt där kan man ju tyvärr inte bestämma själv. Av någon anledning har det blivit såhär, och det känns ändå bra. Men en del av mig vågar inte gå vidare, jag är bara rädd för att bli sårad.

Högstadiet all over again, en person som är alldeles out of my league. Jag är säkert alldeles för konstig för att det ska gå. Eller kanske inte konstig, men för annorlunda.

Kanske måste man göra som jag och Linnea pratat om. Bli en fnittrande tjej med perfekt anlete som är sådär gulligt bortkommen och inte kan något själv utan hjälp. Och som tycker om att prata om kläder och smink och fester, endast. Inga direkt egna åsikter, orkar aldrig diskutera saker förutom när de spelar dumma för att få gullighetspoäng... helst ska man gå sam också, eller natur.

Inte för att jag någonsin skulle klara av det. Folk får väl ta en för vad man är. Problemet är att jag sällan blir mer än en kompis när det gäller killar. Jag verkar smälta in som en killkompis, kanske borde jag sluta prata tv-spel och se till att inte hamna i det facket på en gång?

Nej, nu tappade jag tråden lite. I vilket fall så har jag nog inte någon större chans, men jag tänker inte gå och fundera på det och bli ledsen. Jag tänker ta det för vad det är, och vara glad över att jag kan känna något igen. Jag har saknat det.

Verkligen.