Hej då grodan

När jag skulle ner till Sjömanskyrkan för att lyssna på lite jazztreor idag så var det en liten pojke ute på min gård. Hans mamma stod en bit ifrån och log lite mot mig medan hon sa åt sonen att de faktiskt inte bodde här. Pojken hade dock siktat in sig på en blå porslinsgroda som står på våran gård, som han tydligen tyckte var rolig. Mamman uppmanade då: "Säg hej då till grodan nu!" varpå pojken vinkade och fick fram ett litet "Hej då grodan..."

När jag hörde honom säga det så högg det till lite i mig. För jag minns hur det var. När man var liten var saker inte, i alla fall inte för mig, bara saker. Så snabbt man lekte med något eller såg något så fick det en hel personlighet, man utvecklade en relation till föremålen och tyckte verkligen om dem. Jag fick en jättestor badboll en sommar, som jag tyckte var jätterolig. Men så en dag vid stranden så flöt den ut på vattnet, och medan jag tappert försökte få tag på den så stod de vuxna och skrattade lite åt mig. Det var ju bara en badboll, inget att bry sig om. Men för mig var det inte så, för mig var det Bollen och jag kände mig elak när jag inte lyckades få tag på den och bara kunde se på när den flöt längre och längre ut. När de vuxna börjat gått och inte längre hörde mig vände jag mig ut mot vattnet och sa lite tyst:

"Hej då Bollen..."