Motsägelsefullt?

Något som verkligen irriterar mig är när föräldrar ska se sig själva som en sort och barnen som en annan, och därför kan särbehandla sig själva.
Denna lilla händelse utspelade sig i mitt hem i morse: Jag kommer ner i köket för att äta frukost och min lillebror sitter där och äter en smörgås. När jag ätit klart och läst tidningen ser jag att min lillebror lämnat kvar allt han plockat fram till sin frukost. Jag kommenterar för mamma att han ofta gör så, och låter mig ta hand om hans saker efter honom. Han är ju ändå 13, så man tycker ju att han skulle kunna klara av det själv.
Men min mammas kommentar blir: "Det är ju så lite, det är väl bara att plocka undan det?" Och det är ju sant i och för sig. Självklart kan jag plocka undan den där skinkan och juicen. Men det finns en sak som irriterar mig.

En annan situation. På morgonen har jag ätit frukost, men inser plötsligt att jag har väldigt bråttom till bussen. Eftersom min mamma inte börjar än på tre timmar så slänger jag undan det mesta, men lämnar kanske brödet och flingorna framme, eftersom de inte behöver komma in i kylen.
Senare på dagen kommer jag hem. Så får jag en utskällning som heter duga om att jag inte tar något ansvar, att jag inte plockar undan efter mig och att jag inte duger till att ens plocka undan frukost. Inga argument om att ha bråttom duger. För mamma har faktiskt viktigare saker för sig än att plocka undan efter mig och mina syskon.
Hallå, vad hände nu här? Var det inte så att det inte var så farligt att plocka undan en eller två saker, inget att haka upp sig på?

Dubbelmoral. Oh my.