Me and ma' band

Publiken skriker. Strålkastarna flimrar till och kastar ljus upp emot scenen. Och där står vi. Skriken blir högre och högre, men efter några sakta toner från Madeleines keyboard blir allting stilla och tyst. Bara ett svagt sorl hörs medan den första låten inleds, folk är som i trans.
Där vi. Linnea i svarta stuprör och grå och rödrandig t-shirt på bas, jag själv på gitarr i samma sorts byxor men med svart och vitrandig t-shirt, därefter Madde i ytterligare ett par sådana byxor och en svartvit långärmad tröja. Och till sist Sandra bakom trummorna i jeans och likadan t-shirt som jag. Folk är som galna i oss.
Inte så konstigt egentligen. Det här är ju bandet som hos Jay fick frågan "Hur kändes det när ni insåg att ni skulle rädda musiken?" och då helt enkelt svarade "Det kom bara helt naturligt...". Vi är snäppet coolare än alla andra, och det finns ingen som inte älskar oss. Visserligen hävdar några fjortisar att vi är dåliga, men det är av ren avundsjuka. Egentligen lyssnar de på oss när de är ensama på kvällarna, trots att de skäms över det.
Konserten är slut. Och alla miljoner fans som följt den live och hemma på tv:n jublar. De har aldrig sett något liknande. Det här var den största dagen i deras liv....

Ja, där har ni Linneas fina dröm satt i ord av mig. Jag måste säga att hon har djärva planer för oss, särskilt som vi inte kan spela något. Men det löser sig såklart så småningom.

Idag har jag i alla fall fått chansen att känna på hur det är att vara rockstjärna. Inhandlade efter många om och men det fantastiska spelet Guitar Hero, som visade sig vara lika bra som alla hade sagt.

Nu får ni ursäkta mig... jag måste iväg och rocka lite till.