Spelhelvete

Det här spelet förstörde min kväll. Jag vet, ni kommer tycka det är jättesimpelt och klara det på 2-10:e försöket. Jag startade det i tron om att det skulle vara över på ett kick, men blev sittande i evigheter med det där jävla spelet. Minst hundra ggr måste jag ha spelat, och jag bli inte förvånad om det är ännu fler ggr. Till slut blev jag så jävla frustrerad att jag började gråta. Jo, så extremt patetiskt är jag. Jag gråter för att jag inte klarar små minispel efter att ha spelat de femtiotalet gånger. Men varje gång jag såg killens huvud dunka in i isväggarna så kändes det som om någon smällde mitt huvud i väggen. Någon läskig del av mig kanske bara ville se honom smashas in där, vad vet jag. Men jag kände verkligen att kan jag inte klara det där duger jag fan inte till mycket. Oduglig var ordet. Och nu är jag trött men vill inte sova. Det enda jag vill göra är att ordna upp allt. Men det kommer ju aldrig gå. Igår var jag faktiskt lite glad, men nu försvann det bra humöret igen. Kan det ha något att göra med hemkommande föräldrar? Eller snarare hemkommande förälders sambo? Ja tänka sig, det kan det nog. Han har under kvällen hittat fyra saker att skälla på mig om, inte dåligt för att vara en dag när han verkar vara på ovanligt bra humör.

Nej, ett jävla år till. Sen tänker jag försvinna ögonaböj. Ska se till att min släkt ger mig bara flytta-hemifrån-saker när jag fyller. Sen flyger jag iväg.

Hejdå.