Sentimentalitet

Jag tror jag gått igenom alla känslostadier idag. Jag vet inte vad det handlar om, men jag är bara väldigt sentimental just nu. Kanske är det febern som gör mig trött och lättgråten, kanske är det något annat jag inte förstått än.

För första gången på länge känns det verkligen som att jag önskar att jag hade någon. Någon som bara kunde hålla om mig när jag känner mig så här jävla ensam, och som verkligen tyckte om mig. Jag känner mig bara så deprimerad vi tanken på att alla förhållanden jag har slutar i katastrof. Särskilt de som verkligen är viktiga för mig. Och det tragiska är att jag är med och gör så att det blir så, jag kan inte lägga skulden på en massa andra. Och hur mycket jag än försöker ordna upp allt efteråt så är skadan redan skedd.

Vad är det egentligen med mig? Varför förstör jag saker som jag verkligen tycker är bra? När jag trivs som bäst och verkligen har allt jag önskar, varför bryter jag mig loss därifrån? Varför går jag och sårar den som gett mig allt det där? Är jag så rädd för att binda mig? Jag som jämt har varit den som haft de långa serösa förhållandena. Jag förstår inte hur det går till.

Jag har inte tänkt på det här på så länge nu. Men nu känner jag mig verkligen som en usel människa igen. Jag minns alla hemska saker jag gjorde, allting jag hade kunnat gjort för att förbättra mina misstag... alla de chanserna bara struntade jag i. Och sen, när jag till slut insåg hur det låg till... när jag verkligen ville göra något, när jag insåg hur rätt allting hade varit från början... då var det för sent.

Jag har förändrats så mycket sen dess, åtminstone känns det så för mig. Jag trodde aldrig jag skulle orka ta mig igenom allt, men på något vis har det gått framåt. Jag önskar bara att jag förstått allt jag förstår nu. Så att det inte hade behövt gå på det sättet. Så att slutet kunde ha varit något annat. Då hade jag kanske haft kvar en av mina bästa vänner nu. Jag saknar verkligen honom. Jag var alltid så fascinerad över hur bra vi gick ihop. Och att vi fortfarande gjorde det sist vi sågs. Det såg ju ut som om allting skulle bli bättre, när alla planer bara rasade och det plötsligt dök upp någon märklig mur emellan oss. Jag förstår inte hur det gick till.

Jag förstår inte varför jag babblar på så, och jag vet inte ens om jag vill skicka det här. Någon del av mig tror väl att om han läser kommer han inse att han inte vill förlora mig som sin vän heller. Fast sanningen är väl snarare att han kommer tycka jag är fånig som skriver sånt här efter en sån lång tid. Men det bara dök upp, och jag bara måste få ner det. Jag hatar att förlora folk jag tycker om, det är det värsta som finns. Sånt är värt att haka upp sig på, och att vägra ge upp.

Cake, not pie.

Jag borde verkligen sova nu, om jag ska bli piggare imorgon. Men först ska jag väl hitta fler saker att ligga och snyfta om. Sen tänker jag känna mig liten och ensammast i hela världen, tycka synd om mig själv och ha lite ångest över döden. Sen ska jag sova.

Jag vet att jag inte är ensam egentligen, men det är bara något som saknas.

Godnatt.