Moraliskt dilemma

Har stött på ett litet moraliskt problem i min nuvarandra teaterproduktion. Skulle vara intressant att se vad några utomstående tycker om saken.

Just nu är jag inne i ett projekt som vi kallar för Teatergalen, där vi sätter upp pjäsen Odeli. Pjäsen handlar om en kvinna (Odeli) från Nicaragua som i unga dagar träffade en svensk man på besök i landet och följde med honom tillbaka till Sverige. Väl här så gifter de sig och får en son, Tor. Men någonstans går något fel. Odeli drabbas av en variant av schizofreni och börjar höra röster som i hennes huvud framställs som kråkor. Pjäsen utspelar sig år efter att sjukdomen brutit ut. Tor blev tagen av socialen och Odelis man har lämnat henne. Åskådarna får se Odelis kamp och försök till försoning med kråkorna. Pjäsen är skriven av en medlem i Lunds Studentteater, och är en verklig berättelse ur hans liv. Pjäsens huvudkaraktär är alltså hans mamma medan Tor är han själv som ung.

Problemet ligger i slutet på pjäsen. Vi gör föreställningen i samarbete med en grupp människor med psykisk ohälsa och ett gäng olika organisationer. Den andra gruppen som själv alltså lider av olika psykiska besvär ska framföra kortare humoristiska sketcher om saker som man kan relatera till i vardagen; t ex. tvångstankar och städmani. Deras dramaledare har förklarat att de inte kan göra något för djupgående då vissa av dem faktiskt skulle kunna bli förvirrad över sin roll och ha svårt att hålla isär den och sig själv.

Med det här i åtanke har vi funderat över slutet. I original så slutar det med att Odeli efter att ha försökt sluta fred med kråkorna (och lyckats få över några av dem på sin sida) tar en överdos av sin medicin, och på så sätt dödar både kråkor och sig själv. Efter att hon hittats död av sin son och föredetta dansar hon och kråkorna tillsammans ut från scenen.

Verklighetens Odeli tog inte livet av sig utan lever fortfarande, även om jag inte vet hur hennes hälsa är nuförtiden. Och den andra gruppens dramalärare var mycket skeptisk till att hon skulle ta livet av sig, då det skulle sända ut fel signaler till gruppen med psykiska problem. Hon är oroliga att vissa kan tolka det som att det vi visar säger att självmord är den enda lösningen på problemet.

Manusförfattaren är dock inte helt positiv till tanken på att vi ska ändra vårat slut, även om han inte kan hindra oss från att avsluta pjäsen tidigare. Vi har därför funderat på att låta Odeli ta tabletterna och sedan göra en blackout och låta pjäsen sluta där. Alternativt visa hur hon faktiskt sluter fred med kråkorna och kommer överens med dem.

Vissa i gruppen tycker dock att det här inte gör författaren rättvisa, och vill heller inte att vi ska försköna verkligheten, då det faktiskt finns de som tar sitt liv av den här anledningen.

Jag tycker att det känns som ett bra val att göra som deras dramaledare säger och inte visa självmordet. Jag vill inte vara orsak till att någon som redan har det så svårt att få livet att gå ihop att må ännu dåligare. Men å andra sidan så är det inte så pjäsen är skriven, och självmord finns ju tyvärr runtom oss. Och kanske är det fel att skydda de här personerna mot verkligheten som den faktiskt ser ut, det kan ju leda till att deras återanpassning till vardagen blir svårare.

Vad tycker ni? Åsikter uppskattas