BKOnsert

Jag trodde knappt jag skulle kunna njuta av den här konserten. När jag tar mina första steg in i konserthuset så känner jag mig väldigt kall och aningen febrig. När jag slår mig ner för att vänta sitter jag mest och skakar, trots att jag inte alls fryser. När jag trött skickar iväg ett sms till Linnea och berättar att jag nog inte orkar se film ikväll känns det som om jag egentligen borde gå hem, och när jag sen i något slags dvalaliknande tillstånd försöker föra någon slags konversation med Fredrik börjar jag tro att jag inte kommer orka resa mig alls från där jag sitter. Men jag tänker inte missa det här, så jag går och stänker lite vatten i ansiktet på mig själv och tar några djupa andetag innan jag orkar ta mig upp på andra balkong.

För det första kan man inte säga annat än säga att Bo Kaspers Orkester verkligen binder samman generationerna. När jag slår mig ner på min plats har jag till höger om mig en liten tjej på kanske nio-tio år, och på vänster sida en äldre herre som nog passerat 70. Det är inte utan att man ler. Men jag hinner inte tänka så länge över saken. Ljuset går ner och Bo Sundström entrar scenen med ett paraply i handen, vilket rätt väntat får större delen av publiken att fnittra till. Att ha varit rädd för att inte få se konserten alls gör nog att många är ännu gladare över att vara här än de annars skulle varit.

Och så inleds all med I samma bil. Det känns rätt så mjäkigt, men så är jag också rätt less på den låten vid det här laget. Men trots den smått sega starten så bättrar sig bandet snabbt, och när lamporna går ner och introt till Dansa på min grav börjar spelas så blir stämningen näst intill magisk. Alla mina skakningar från tidigare har har försvunnit, och jag känner mig helt underbart lugn. Jag tänker inte ens på att jag mådde dåligt innan.

I början var jag orolig över att det skulle kännas som om man inte riktigt var på konserten på riktigt, när man sitter där på andra balkong, x antal meter ovanför och bortifrån scenen. Men förutom i början så infinner sig aldrig den känslan, utan man dras med hur dåligt man än ser för stunden. I och för sig känner man att ryggen ibland säger emot efter att ha lutat sig framåt för att se bättre alldeles för länge, men då är det ju bara att luta sig tillbaka, blunda, och njuta av att lyssna på Bo Kaspers i en mycket bättre ljudanläggning än den man har hemma.

Låtarna växlar fint mellan de äldre, lite mer jazziga låtarna och de nya rock-influerade sakerna från senaste skivan. Jag märker knappt av hoppen, men så har jag aldrig riktigt förstått vissa recensenters gnäll och hur mycket sämre de nyare alstren är heller. Nu har jag aldrig varit med om att jag varit missnöjd med en konsert, jag tycker alltid det är lika kul, men jag förstår faktiskt inte varför de tidigare konserterna blivit så totalsågade på vissa ställen.

Hur tråkigt det än är så har ju faktiskt allt ett slut. Men när sedan ett av extranummrena blir en av mina favoriter; En dag att bli kär på, så känner jag mig verkligen så där mysigt nöjd. Jag vet att jag kommer lyssna på BKO i iPoden på vägen hem, och även om jag lämnar konserthuset så kommer jag fortfarande behålla känslan.

Så ja, jag kan inte vara annat än själaglad över att jag inte gav upp och åkte hem, och att Gävle inte har ett sprinklersystem som spökar. Det här hade jag inte velat missa.

Ps. Ni får ursäkta för den dåliga ordvitsen i titeln, jag blev bara tvungen. ds