Ett intressant möte

Idag träffade vi den andra teatergruppen som medverkar i projektet Teatergalen jag just nu medverkar i. Gruppen består av ett gäng personer som har eller har haft problem med psykisk ohälsa. Vi fick under kvällen se deras små sketcher som de ska framföra innan vi visar våran långre pjäs. Deras sketcher var ofta väldigt humoristiska och handlade om allt ifrån städmani till hur hemskt det är att vara så ensam att man kan höra sina egna hjärtslag och hur det är att inte få hjälp när man skriker efter det.

Mötet var väldigt givande. Jag märkte hur många fördomar man verkligen har om personer med psykiska problem, oavsett hur öppen man tror att man är som person. I början vågade inte många försöka föra en konversation med den andra gruppen, man fick för sig att de inte jämt förstod vad man sa eftersom de ibland såg väldigt nervösa ut och betedde sig lite ovanligt. Men när det hela väl kom igång så märktes det ju att det inte alls var något fel på deras intelligens (som att det skulle finnas någon anledning till det?). Vissa tänkte bara på ett lite annat vis än oss och vissa blev bara nervösa av att det var en massa okända människor där. Vilket ju såklart inte är så konstigt om man har problem med panikångest eller liknande.
Jag fick en liten shock när jag insåg att jag faktiskt hade haft en del fördomar om de här människorna. Så på det viset så är jag väldigt glad över att vi fick träffa dem. Det var också intressant att höra deras tankar om psykiska sjukdomar. En äldre herre försökte t ex. förklara hur tankarna gick på ett lite annat sätt än vanligt. Det kan inte vara helt lätt. Men mest diskuterade vi bara teaterföreställningarna.

Vi har tre stycken i våran grupp som studerar till psykologer. Det var dock en del negativa skämt om psykologer i den andra gruppens sketcher, så när vi presenterade oss vågade ingen av de säga vad de pluggade till. Det var lite roligt :)

En av gruppens historier var baserade på en sann händelse, och det var helt sjukt. En man hade pratat med sin psykolog som bad honom berätta om sina syskon. Mannen sa att han inte hade några syskon. Psykologen förklarade att det stod att han hade det i journalen som läkaren hade skrivit ut och att det då måste stämma. Han fortsatte gå på under hela sessionen om att patienten inte skulle förneka sina syskon och försökte få honom att prata om dem. Det var bara det att dessa syskon inte existerade. Det hade blivit fel i journalen. Måste vara ett givande samtal.