Barn

Barn är luriga saker. För tillfället är min kusin Isabelle på besök. Hon är åtta år, och jag har nog inte träffat henne sen hon var fem-sex. Jag har jättesvårt att konversera med barn i den ålder. Vad säger man till dem? Vad förstår dem, vad blir för komplicerat för dem att prata om?
Isabelle frågade mig vad som var roligt med teater, eftersom jag sagt att jag håller på med det i skolan. Jag svarade något informativt i stil med: "Ja... det är ju roligare än att bara sitta och räkna matte." Jag visste bara inte vad jag skulle svara, hur förklarar man vad som är så faschinerande med teater för en åttaåring? Senare kom jag på en massa enkla svar, som att det är roligt att vara på scen och att man inte gör samma saker om och om igen. Men det är ju ändå inte det jag tycker är mest spännande med det hela. Men kan jag försöka förklara för henne hur häftigt det faktiskt är att få leva en annan människas liv för en stund, och att slippa sig själv? Säkerligen skulle hon tittat konstigt på mig och skrattat lite. Fast ändå borde ju barn vara de som förstår det bäst. Teater är ju ändå en slags lek, precis som man lekte 'Mamma, pappa, barn' när man var liten. Eller när man låtsades vara cirkusartister, eller monster. Sen är nog barn smartare än man tror, man borde ju ändå ge dem en chans att förstå. Hur ska de annars kunna utvecklas? Det är nog snarare jag som måste lära mig att inte vara rädd för dem, för det blir jag nästan. Missförstå mig inte, jag tycker jättemycket om barn. Men jag har aldrig varit i närheten av dem överdrivet mycket, och då är det svårt att veta hur man ska handskas med dem. Nåja, jag lär väl få lära mig det tids nog. När jag blir stor.

På bilden syns förövrigt min bedårande lillkusin Eddie. Min syster som just träffat honom berättade att han börjat prata och springa omkring. Sött ^_^