Nu var det dags

Första riktiga inlägget. Sista kvällen. Sista kvällen innan de kommer tillbaka. Sista kvällen innan jag gömmer mig under mitt duntäcke igen. Sista kvällen innan jag måste sitta på stolen längst ut mot fönstret, eftersom jag syns minst där. Sista kvällen ingen kommenterar allt jag gör och säger. Sista kvällen jag känner lättnaden. Imorgon är det tillbaka. Imogon får jag smyga på tå. Men jag kommer smyga fel, och det lär jag få ett helvette för. Men jag kan försöka, för försöka kan man alltid. Men han håller ögonen på mig. Alltid. Jag hör det eka i öronen. "Alexandra, kan du komma ner?" Jag vet jämt vad det är frågan om. Absolut ingenting. Han har letat upp något, bara vad som helst. Sen anklagar han mig för det. Sen går jag därifrån och slår dövörat till, det är ingen mening att försöka längre. Sen börjar han diskutera med mamma. Skriket. Skrik och tjafs och jag håller för öronen. Kurar ihop mig under täcket. För jag orkar inte försöka längre. Jag kan inte vara mamma åt hela min familj längre, det blir för mycket. De får klara sig på egen hand nu, för hur mycket jag än försöker så är det aldrig uppskattat. Jag får inte annat än skit för det.

Låt oss gå härifrån
Låt oss resa nånstans
Resa långt härifrån
Låt oss bli de som försvann

Jag trodde separationen var ett faktum. Men de pratar inte om det. De pratar aldrig om det som behöver tas upp. Jag önskar att de gjorde det, på ett sätt. Men samtidigt blir det helt fel. Lillebror då? Ska han plötsligt inte vara min bror?

De har stulit all min matlust. Orkade inte fixa mat till jobbet de sista dagarna, jag är ju ändå inte direkt hungrig. Sa till mamma att jag ätit pannkakor idag. Jag hade ju i alla fall tänkt göra det. Blev alldeles för många smörgåsar igen. Jag borde inte skriva sånt här, jag känner mig bara skyldig. Känner mig dum och fånig. Jag vill inte vara sådan. Jag vill bara inte att man ska se mina jävla revben så lätt. Jag gillar inte det här.

Kanske om de förstod. Men det gör de inte. Jag sa en gång till henne att de inte ens bryr sig om utifall jag äter. Hon svarade att hon faktiskt frågade om jag ätit varje dag. Men det krävs så mycket mer än en påtvingad fråga. Jag vill att hon ska bry sig på riktigt.
Pappa bryr sig, men då blir jag arg. Men i helgen gjorde han faktiskt bara mat han visste att jag tyckte om. Då blev jag glad. Hans sambo kontrade med att inte låta mig äta vitt bröd, utan bara det som fanns framme. Det var det enda som behövdes, jag kände mig extremt instängd. Jag vill inte att någon ska bestämma vad jag får och inte får äta, för då vill jag inte äta alls. När de började tjafsa om de vita brödskivorna jag tagit från frysen orkade jag bara inte. Jag kastade in dem i micron och försökte stänga in mig i mitt rum istället. Men pappa kom efter och vägrade gå därifrån, hur mycket jag än skrek, grät och höll för dörren. Han skulle absolut prata med mig. Jag ville bara att han skulle gå därifrån, jag ville inte ha någon där. Men jag vet i alla fall att han bryr sig, att han är orolig. Han försöker hjälpa mig, och det gör mig glad. Även fast jag inte märker det så ofta.

Kriget fortsätter.

Fredrik sa i veckan att det inte var lika skönt att vara ensam efter några veckor. För mig är det så svårt att förstå. Jag tar hellre och diskar och lagar mat varje dag i utbyte mot att slippa tåtrippandet. I utbyte mot att känna pulsen höjas var gång jag lämnar mitt rum. Jag önskar att jag också kunde tycka det är jobbigt att vara ensam hemma.

Vart ska jag ta vägen natten mot måndag? Jag vill ju inte vara här, och det känns inte bra att tränga mig på folk. Svårt.

Jag har jobbat den senaste tiden. Det var mycket trevligare än jag trodde det skulle vara. Särskilt i jämförelse med Volvo med dess porrkalendrar förr året. Men det känns som om jag visade upp en väldigt tråkig sida inför alla i två och en halv vecka. Fråga mig inte varför, jag bara var sådan. Är det för att man jobbar? Måste man automatiskt bete sig jobbmässigt mot alla då, och nästan vara rädd för att säga saker som inte har med det att göra?
Trevliga veckor i alla fall. Och jag är faktiskt bra på minigolf, egentligen. Det är bara mina fötters konstiga form som gör att jag inte kan ha dem raka, och då blir det fel. Jag lovar, det är så. Banne den som inte tro mig.

Är det elakt att irritera sig på alla slisklyckliga par? Nej, jag tycker det är okej. När jag blir sådär otroligt läskigt lycklig med någon lovar jag att jag kan unna alla som inte är det att irritera sig otroligt mycket på mig. Då blir vi kvitt.

Förresten så håller jag fortfarande på att fixa med utseendet på det här. Så det kommer bli bättre, snart.