Ett sista farväl

Igår var tiden inne för äijäs begravning. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Jag har bara varit på min gammelmormors begravning innan, och den var kyrklig. Morfar var inte alls religiös så den hölls i ett gravkapell utan något prat om gud och himmelen. Det kändes bra, något annat hade inte passat honom. Dessutom blev begravningen mer intim än om man skulle suttit i en stor kyrka.

Han som höll i cermonin var en vän till pappa, det hade gjort en massa fackligt arbete ihop. Vännen var präst till vardags, om jag förstod det rätt, men nu var han inte här i egenskap av det. Han pratade lite om äijä, om hur han älskade naturen, sin familj, att vara ute med husvagnen och hur han alltid engagerade sig i att hjälpa människor. Han gav en väldigt träffande beskrivning av den morfar jag kände. Sen fick vi lägga blommor på kistan. Det jobbigaste var nog att se mummu göra det, jag kan inte ens tänka mig hur hon måste känna sig. Jag sjöng och spelade en tonsättning av dikten som mormor valt ut till dödsannonsen, det gick bättre än jag trodde även om rösten skakade en del. Men på något vis kändes det som ett bra sätt att säga farväl. Efter begravningen kändes det som att bröstet var lite lättare. Sedan åkte vi vidare till ett församlingshem där det blev kaffe och tårta och de skulle läsa upp alla adresser som skickats från Finland, mestadels. Det kändes lite tråkigt att inte kunna förstå alla vad jag antar var fina ord som folk ville ge äijä. Av det som lästes upp på svenska så var det många som skänkt pengar till cancerfonden eller hjärt- och lungssjuka som en sista hälsning. Det tycker jag var fint. När jag dör så vill inte jag att folk ska lägga enorma pengar på blommor - ge hellre de pengarna till någon som behöver dem bättre! Samma sak med kistan, moster berättade att det tydligen var helt okej att ha en ikea-garderob som kista enligt begravningsentreprenören. Och okej, jag förstår att folk kanske inte tycker det ser så fint ut med en garderob där inne i kyrkan, men det jag menar är att man ju faktiskt inte behöver den finaste ekkistan. Man behöver egentligen ingenting. Om det finns ett liv efter detta så tror jag inte det påverkas av hur fint förpackad man är på jorden. Men självklart var det vackert med alla fantastiska buketter utanför kapellet, och jag förstår att folk vill lämna blommor som ett sista farväl. Men till mig räcker det med att ni plockar några tussilago! Man kanske skulle skriva ett sånt där... det heter någonting med vitt... nåja, ett brev där man förklarar hur man vill ha det när man dör, så släktingarna inte behöver ta ställning till så mycket när de redan har det jobbigt. Man vet aldrig vad som händer imorgon.

Nu kom jag ifrån ämnet lite, men begravningen var vacker och jag tror morfar är nöjd, var han än är nu.

Älskade pappa, make och vän
vi står här med gråt och med saknad
Spill inga tårar, sa du, när jag dör
Det är inget att gråta för
I minnet lever jag ju kvar
Ingen kan dö, som levat har
Tänk det som om jag tog en promenad
Vi ses igen, inte nu, men om ett tag