Crazy Lady

Okej, jag erkänner. Jag är en väldigt nojig och orolig person. Jag pallar inte när folk inte hör av sig som de ska.

Som just nu, t ex. Pojkvännen bor för tillfället hos sin mamma eftersom han har flyttat ut en massa grejer från sin lägenhet. Hans mamma har ingen internetuppkoppling eller telefon, de flyttade nämligen in häromdagen. Pojkvännen stänger sen av telefonen och vägrar starta den.
Det här är helt knäppt, igår var första dagen på ett halvår som vi inte hördes av på något som helst sett. Inte ens ett sms så man fick veta att han lever, nejdå. Så nu målar jag såklart upp skräckscenarier i stil med att hans mamma snart ringer från sjukhuset och berättar att han blivit överkörd, eller något ännu värre. Jag har alldeles för livlig fantasi.

Och jag vet, förmodligen somnade han i soffan innan han hann ringa, eller så glömde han helt enkelt bort det (vilket iofs får mig att känna mig som en väldigt oviktig person). Men jag har svårt att inte noja mig.

Jag är inte en psykotiskt och klängig flickvän, jag lovar. Jag är bara... äh, vem lurar jag. Jag är nog psykotisk ändå.