Christins pojkvänslektion

En Alex och en Christin

Ja, idag skulle Christin lära mig och Linnea hur vi skulle göra för att få en pojkvän. Sättet jag använt för samma ändamål tidigare dög visst inte, för i slutändan blev det ju inte så bra. Det måste ha varit själva inledningens fel. Så här är alltså Christins råd för att få tag på killen man siktat in sig på (allt som är inom [ ] är mina egna kommentarer):

1. Ögonkontakt!!!
   (oerhööört viktigt)
   + flirt [Det här funkade så att man skulle titta upp, titta bort men sen titta upp igen och le på ett sött sätt.]
   
   
2. Se glad ut
   (inte hyper, men le, liksom) (lite mystiskt)
   [Egentligen skrev christin 'Se "glad" ut', men det blir ju lite felanvända citationstecken...]
   


3. Prata, skratta och var trevlig när han är i närheten.
   [Så han ser en och ser hur trevlig man är, då.]
   


4. Var själva ibland, Så att ni kan vara er själva. Slappna av. På tu man hand <3>
   
   
5. Ta kontakt (ex. få mobilnummret på hitta.se)
   [Själv förespråkar jag Eniro, men ja.]
   
   
6. Om lyckad kontakt, stäm träff!
   


7. Första träffen Inget hångel!
   
   Här emellan = Ett telefonsamtal, sms, msn [Dock inte mail, av någon anledning. Så akta er för sånt!]
   
   
8. Andra träffen: Hångeldax
   
   
9. När ni varit tillsammans 1 mån, träffa föräldrarna på middag.
   
   
10. Efter tre månader, sova tillsammans.
    [Tre MÅNADER?!]
    
    
11. Sex, när ni varit tillsammans i 9 månader.
    [Nio MÅNADER?! Men okej, man kanske skulle testa det. Det kanske är bra att vänta länge?]
    
    
12. Lev, gift er och skaffa barn.
    

Jamen det låter ju enkelt och bra, då är det bara att köra då?

Förlåt, men...

...här kommer ett sånt där onödigt litet inlägg med ett låtcitat i slutet.

Lyssnade faktiskt på texten till den här låten ordentligt för första gången idag, och upptäckte att den inte handlade om vad jag trott tidigare. Jag har bara reagerat på en rad som jag gillade, och jag tänker nog fortsätta ignorera resten av låten. Den är helt enkelt inte lika bra. Vet inte varför jag gillar den här delen egentligen heller, men just idag högg den fast i mig:

Oh I've been dying to say this to you and I don't know what else to do.

Raden kommer om nu undrar från låten Ego med The Sounds.
Och jag håller fast vid att deras spelning på P&L var dåligt, ni får gnälla bäst ni vill.

edit: Konstaterade att det säkert blir jobbigt att läsa när den här bloggen bara är text, text, text. Så jag la in en bild här och ska försöka få in fler i framtiden. Bilden är just omslaget till albumet 'Dying to say this to you'.

Pjäs

Imorgon har vi PA. Eller ja, egentligen har inte jag det. Men jag använder resten av klassens PA-tid eftersom Arne inte vill ge mig någon egen. Den rektorn går mig verkligen på nerverna.

Han är verkligen otrolig. Vi försökte prata honom om hur idiotiskt systemet med att vi ska dra våra kort i en tallriksmaskin för att få mat är. Om ens kort går sönder får man ingen tallrik även om man har kortet med sig, även om man har det med sig. Eftersom att det cirkulerar kort som inte gäller längre. De vägrar alltså sina elever mat. Man får då gå till vaktmästaren för att fixa kortet innan man kan äta, och har man då 30min rast så hinner man inte längre äta efter det. Det är helt sjukt.
Nu har våran kära rektor även tagit bort salladstallrikarna, eftersom folk använde dem som mat-tallrikar. Vill man nu ha både fil och sallad får man alltså dränka salladen i fil eller ta den direkt i handen? Smart gjort, Arne.

Dessutom är det alltid krångel med maskinerna. Tydligen har samma system som tagit hand om tallriksmaskinerna tagit hand om skolans dörrar, och när någon dragit sitt kort i en dörr har det orsakat störningar. Men rektorn verkar inte vilja inse att det inte fungerar bra, och harnu rekomenderat systemet för Polhemsskolan. Stackars elever. Vi pratade med vaktis, och han sa att de hållt på med maskiner och kort i två veckor nu, det var kaos. Men Arne lyssnar visst inte på dem heller. Hade Polhems rektor frågat dem hade de skrikit rätt ut och absolut inte rekomenderat systemet, berättade de för oss.

Ja, det har varit ett jävla rabalder om det där. Men vad gör man? Jag frågade Arne rätt ut om salladen, det är ju ändå en rätt viktig del av kosten. Men han började prata med någon som kom in genom dörren och gick därifrån istället för att svara. Moget gjort.

Iaf. PA var det. Mitt PA ska bli en pjäs. Har ingen titel än, men funderar på "Kanske är det du som behöver förändras". Den får heta det så länge, arbetsnamn. Den kommer nog handla om mig själv, jag hoppas att det blir bra. Lägger väl upp det i slutändan, hoppas ni kommer tycka om den.

OMG

Okej, jag brukar inte inleda med sånna rubriker. Men nu är det så jag känner mig.

Det är sådär roligt som det alltid är. Visst har jag trott mig känna saker sen sist, men ja... nu märker jag plötsligt att jag hade fel. Man glömmer så fort hur det är.

[Hallå, nu har jag fått skrivit om allt flera gånger för att allt bara försvinner... dåligt, jag som skrivit så fint.]

Men vill jag ge mig in i det igen? Jag vet ju hur det är, det slutar jämt med att jag ligger gråtande i min säng, ensam, och förstör örngotten med rinnande mascara.

Men åh, det är ju ändå så värt det. Bara de där små stunderna då man är sådär ofattbart lycklig, de gör det värt att uthärda resten. Och vem har sagt att det är enkelt? Ingenting i livet är enkelt, så är det bara. Man får slåss för att lyckas, gör man inte det är man dömd att förlora på förhand. Känns som om jag slagits länge nu, kanske det har lärt mig något.

Men var det tvungen att bli just han? Kunde det inte blivit någon... ja, någon som är mer som jag? Så jag vetat vad jag skulle göra nu, kunnat lista ut vad jag kunde göra och säga.

Men sånt där kan man ju tyvärr inte bestämma själv. Av någon anledning har det blivit såhär, och det känns ändå bra. Men en del av mig vågar inte gå vidare, jag är bara rädd för att bli sårad.

Högstadiet all over again, en person som är alldeles out of my league. Jag är säkert alldeles för konstig för att det ska gå. Eller kanske inte konstig, men för annorlunda.

Kanske måste man göra som jag och Linnea pratat om. Bli en fnittrande tjej med perfekt anlete som är sådär gulligt bortkommen och inte kan något själv utan hjälp. Och som tycker om att prata om kläder och smink och fester, endast. Inga direkt egna åsikter, orkar aldrig diskutera saker förutom när de spelar dumma för att få gullighetspoäng... helst ska man gå sam också, eller natur.

Inte för att jag någonsin skulle klara av det. Folk får väl ta en för vad man är. Problemet är att jag sällan blir mer än en kompis när det gäller killar. Jag verkar smälta in som en killkompis, kanske borde jag sluta prata tv-spel och se till att inte hamna i det facket på en gång?

Nej, nu tappade jag tråden lite. I vilket fall så har jag nog inte någon större chans, men jag tänker inte gå och fundera på det och bli ledsen. Jag tänker ta det för vad det är, och vara glad över att jag kan känna något igen. Jag har saknat det.

Verkligen.

SH

Och inte som i Svenska Hogwarts, utan som i Samhällskunskap. Åh vad våran lärare är dålig. Jag sitter på lektion nu, och lektionen går som vanligt ut på att sitta datorsalen och svara på frågor efter en kort monoton genomgång.

Men nu slutar jag, hija!

Kent

Åh en sån Kent-kväll. Humöret är rätt, tiden på dygnet är rätt och det mesta faller på plats.

På en annan plats
I en annan tid
Där vi är vi
Och inte de vi förväntas vara
Inte de vi vill vara
Inte de vi vill att vi ska vilja vara
Då kommer vi få varandra
Då behöver vi inte undra mer

Tack

Delar av den här kvällen var usel. Så jag skulle bara vilja rikta ett litet tack till de som på ett eller annat sätt fick mig att känna mig lite bättre: Niklas, Linus och Linnea. Tur att ni orkade lyssna på mig så jag fick gnälla av mig lite :P Och Ylva som gjorde mig lite gladare med ett svar på ett tidigare blogginlägg :)

Sen tack till alla folk som firade mig igår, även om det inte hade med dagens humör att göra.

Nej, nu får det vara nog

Alla saker jag hoppas på eller drömmer om, allting som jag tror ska gå bra... en efter en bara faller de. En efter en bara går i spillror och det här jävla livet får bara färre och färre saker som är värda att hålla fast vid.

Finns det någon jävla lösning? Nej, det verkar inte så. Jag kommer få fortsätta ha det så här i evigheters evigheter, tills jag kommer behöva konfronteras med det som skrämmer mig mest av allt: döden.

Det här suger.

Ehhh

Jaha?

Kalajs

Ja, idag kommer det en hel drös människor hem till mitt hus. Vilket såklart innebär städa, städa, städa! Men nu har jag städat klart, nästan i alla fall, och kan göra ett stopp här för en stund.

Det som finns kvar att ordna är att köpa hem en massa saker från affären, samt hämta lite folk nere på stan som ska hjälpa mig med att baka tårta. Det ska ju bli tårtkalas för att fira barndomen som jag nu inte har kvar, allt efter Linneas idé (det var Linnea, det var Linnea!). Har inte tagit fram några recept än eller så, men det... kan vi nog improvisera.

Igår var det firande med pappas sida av släkten också. Fick ett otroligt fint set bestående av kastrull och stekpanna mönstrade i rött, vitt och svart. Foto kommer senare idag eller imorgon när jag hinner. Fick också lite olika mått, en vattenkokare, en brödrost, muggar, äggkoppsljusstakar (bild kommer där också) och tallrikar. Allt i de färger jag innan sa att jag ville ha saker i: rött, orange och gult. Jättefint kommer det bli. Nu måste jag ju flytta snart så jag får använda allt. Fíck också 2500kronor som förmodligen kommer gå till en iPod.

Nej, nu ska jag duscha så jag är ren när det kommer folk hit.

Dagens låt

Minnen av aprilhimlen

(Öppna era trötta ögon och släpp ut det!)

Det här har växt i mig
åh, så länge nu regnmoln
brukade jaga mig
och nu jagar jag morgonen längs avenyer

Du var full och jag var full
i aprilsolen
du är den sortens flicka jag gillar
för du är tom och jag är tom

Och du sa:
egentligen är du inte kär i mig
och egentligen är det okej med mig
för jag blir aldrig kär i nån
sånt där är slöseri med tid…
men då slösar vi bort våra liv
(och jag tänker alltid på dig i april)

Ge mig en kyss innan du går
att bygga en dröm på
en kyss innan du går
en kyss att bygga en dröm på

Egentligen älskar du inte mig
och egentligen är det okej med mig
för jag älskar ingen alls
sånt där är slöseri med tid

Och jag var ingen
du var aprilhimlen
som jag minns den…
och som jag minns dig…

vad jag hoppas att du, kan se mig nu
vad jag hoppas att du, hör mig nu…

Och så var man vuxen

Jag trodde ens artonårsdag skulle vara en sån där rolig dag när man slapp alla problem för en stund. Men så blev det såklart inte. Istället sitter jag i min säng med rödsvullna ögon och illamående. Dagen kunde helt klart börjat bättre. Inte kommer någon vara hemma på hela dagen heller, men just nu känner jag mig mest glad över det faktiskt.

Så ja, grattis mig. Hoppas det här året blir bättre än det senaste. Blir nog inte så svårslaget, så förhoppningsvis så.

Jag borde inte vara så negativ. Vem vet, det kanske bli bättre i år. Om inte annat så kommer jag förmodligen inte vara kvar här om ett år. Det är ju en upplyftande tanke.

Ja må hon leva...

Hmpf!

Just nu ska jag städa ur mitt skrivbord, så jag kan få upp mina nya möbler. Men sen tänker jag gnälla över folkpartiets affischer. Lika bra jag skriver det, för då kommer jag komma ihåg det själv sen också.

Bra dag för övrigt, ny sångpedagog som var jättetrevlig.

Men ja, jag återkommer om ett tag.

Ylva!

Egentligen drog det ut så mycket på tiden att skriva det där talet att jag inte har tid att skriva, men för din skull ska jag få ihop något lite kvickt!

Har upptäckt att jag på sistone har fått någon mani på att sova om dagen. När jag kommer hem efter skolan om dagarna, vilket blir någon gång mellan fyra och sju oftast, så sätter jag mig med datorn i sängen, eftersom det är den absolut bästa platsen att ha den på. Dessvärre är det väldigt lätt att man frestas till att lägga sig ner och slumrar ett tag, även om jag bara tänkt ligga ner en liten liten stund. Detta leder till att jag ibland somnar ifrån konversationer jag har. Hoppas ingen tagit illa upp.

Undrar varför jag plötsligt blivit så sovsugen. Det är nog inte det att jag direkt är trött, tvärtom känner jag mig piggare än på länge. Till och med på morgonen. Något jag däremot upptäckt att jag börjat göra igen är att bara lägga mig ner och tänka. De senaste månaderna har jag undvikit det så gott som det går, eftersom jag jämt tänkt på dåliga saker och sedan i värsta fall känt mig deprimerad hela dagen. Men nu känns det plötsligt som om saker har förändrats, som om att jag har trevliga saker att tänka på med. Och det känns så otroligt trevligt. Jag vet inte vad som hände. Till slut kändes det bara som att allting blev alldeles för jävligt, så jag orkade inte tänka på det mer. Så nu struntar jag i allt som är åt helvete och försöker fokusera på de sakerna som är bra. Hittills fungerar det bra.

Ja, och går man enligt klockan är jag nu inne på mitt sista år i barndomen... hah, som om det skulle stämma. Jag kommer inte bli vuxen imorgon, det kan de ju glömma.

Tårtkalas på lördag! Nästan alla jag kollat med har kunnat komma, så det kommer bli riktigt roligt. Det kommer nog bli en bra vecka :)

Gnäll

Min blogg blir jätteful och konstig i Firefox. Så irriterande, nu kommer alla tro att jag har noll sinne för stil och klass, eller något i den stilen.

Nåja, jag kan inte göra något åt saken nu.

God natt!

Något gammalt något nytt...

Ja, ni som tittat in här de senaste dagarna kanske sett att utseendet skiftat hela tiden. Jag har försökt gjort om lite, och testade ett tag den där nya versionen där man kunde redigera sina templates på ett lättare sätt. Men valmöjligheterna där var fånigt några, så jag gick tillbaka till det gamla. Och efter många om och men så blev det bara en ny banner där uppe.

Helst av allt skulle jag vilja ha bort den där texten där det för tillfället står Blogg, alltså namnet på bloggen, eftersom att jag satte in den texten i bannern själv. Om någon vet hur man fixar det här får ni gärna berätta det för mig, för jag har inte lyckats lista ut det.

Motsägelsefullt?

Något som verkligen irriterar mig är när föräldrar ska se sig själva som en sort och barnen som en annan, och därför kan särbehandla sig själva.
Denna lilla händelse utspelade sig i mitt hem i morse: Jag kommer ner i köket för att äta frukost och min lillebror sitter där och äter en smörgås. När jag ätit klart och läst tidningen ser jag att min lillebror lämnat kvar allt han plockat fram till sin frukost. Jag kommenterar för mamma att han ofta gör så, och låter mig ta hand om hans saker efter honom. Han är ju ändå 13, så man tycker ju att han skulle kunna klara av det själv.
Men min mammas kommentar blir: "Det är ju så lite, det är väl bara att plocka undan det?" Och det är ju sant i och för sig. Självklart kan jag plocka undan den där skinkan och juicen. Men det finns en sak som irriterar mig.

En annan situation. På morgonen har jag ätit frukost, men inser plötsligt att jag har väldigt bråttom till bussen. Eftersom min mamma inte börjar än på tre timmar så slänger jag undan det mesta, men lämnar kanske brödet och flingorna framme, eftersom de inte behöver komma in i kylen.
Senare på dagen kommer jag hem. Så får jag en utskällning som heter duga om att jag inte tar något ansvar, att jag inte plockar undan efter mig och att jag inte duger till att ens plocka undan frukost. Inga argument om att ha bråttom duger. För mamma har faktiskt viktigare saker för sig än att plocka undan efter mig och mina syskon.
Hallå, vad hände nu här? Var det inte så att det inte var så farligt att plocka undan en eller två saker, inget att haka upp sig på?

Dubbelmoral. Oh my.

Let's go, let's go, let's go, let's go...

... let's go to Göteborg.

Har nu biljetter till denna finfina stad :) Nu återstår bara att fixa boende, men det tror jag ska lösa sig. Det blir morgondagens projekt.

Whei, jag ska åka allt på Liseberg och träffa SH:are. Kan det bli bättre?

Dåligt val

Ja, jag tänkte att jag skulle uppdatera till den nya BETA-versionen av blogger. Det utlovades nya funktioner och en massa sånt fint, så varför inte? Så jag gjorde det.

Och vad händer? Jo, jag har inte hittat någon slags ny funktion som jag har nytta av. Okej, det går lite fortare att få upp sina inlägg, men jag har aldrig förfasat mig över sekunderna man behövt vänta tidigare.

Men så till det riktiga gnället. Innan blev jag autoinloggad på sidan, vilket var jättepraktiskt. I och med att det blivit ihopkopplat med gmail och allt vad det var kan jag visst nu inte logga in med mitt användarnamn utan ska använda min mail. Inget fel med det kan tyckas... men om jag försöker logga in med mitt nick så kommer det ytterligare ett fält där de kräver mailen med. Skriver jag mailen på en gång går det bra, men jag blir inte autoinloggad. Det här är jätteirriterande, jag har blivit van att bara behöva klicka mig till sidan för att komma in på en gång. Men inte nu längre. Vad är det här för dumheter?

Me and ma' band

Publiken skriker. Strålkastarna flimrar till och kastar ljus upp emot scenen. Och där står vi. Skriken blir högre och högre, men efter några sakta toner från Madeleines keyboard blir allting stilla och tyst. Bara ett svagt sorl hörs medan den första låten inleds, folk är som i trans.
Där vi. Linnea i svarta stuprör och grå och rödrandig t-shirt på bas, jag själv på gitarr i samma sorts byxor men med svart och vitrandig t-shirt, därefter Madde i ytterligare ett par sådana byxor och en svartvit långärmad tröja. Och till sist Sandra bakom trummorna i jeans och likadan t-shirt som jag. Folk är som galna i oss.
Inte så konstigt egentligen. Det här är ju bandet som hos Jay fick frågan "Hur kändes det när ni insåg att ni skulle rädda musiken?" och då helt enkelt svarade "Det kom bara helt naturligt...". Vi är snäppet coolare än alla andra, och det finns ingen som inte älskar oss. Visserligen hävdar några fjortisar att vi är dåliga, men det är av ren avundsjuka. Egentligen lyssnar de på oss när de är ensama på kvällarna, trots att de skäms över det.
Konserten är slut. Och alla miljoner fans som följt den live och hemma på tv:n jublar. De har aldrig sett något liknande. Det här var den största dagen i deras liv....

Ja, där har ni Linneas fina dröm satt i ord av mig. Jag måste säga att hon har djärva planer för oss, särskilt som vi inte kan spela något. Men det löser sig såklart så småningom.

Idag har jag i alla fall fått chansen att känna på hur det är att vara rockstjärna. Inhandlade efter många om och men det fantastiska spelet Guitar Hero, som visade sig vara lika bra som alla hade sagt.

Nu får ni ursäkta mig... jag måste iväg och rocka lite till.