Sjuk igen?

Halsont, fryser. Kunde inte sova inatt. Dock inte pga dessa orsaker, jag var bara inte trött. Hoppas att det går bättre inatt och att jag inte har svininfluensan.

Jag har skaffat ett halvårskort på den lokala simhallen! Här ska motioneras! Med tanke på att det är högst 500 meter dit så känns det dumt att inte utnyttja den. Två gånger i veckan har jag tänkt mig, hoppas det håller.

Min DS har gått sönder :( Och Torbjörn som var söt och kom hem med ett spel till mig häromdagen! Kingdom Hearts 358/2 days - som jag väntat! Men istället för att spela har jag nu fått maila Nintendo-människorna för att fråga om reparationskostnader. Men förmodligen måste man väl skicka in den för att få ett kostnadsförslag. Och sen får man väl vänta någon månad innan man får tillbaka den. Nåja, jag får väl göra något konstruktivt med min tid istället.

Nu ska jag duscha, och sen är det läggdags. Gonatt!

Tjejspel

Jag satt och funderade över det här med "tjejspel". Vilket dvs oftast anses vara The Sims, Singstar,8bits-Mario, och lite annat smått och gott.
Sambon brukar klaga på att jag jämt tjatar på om att tjejer ofta bara spelar vissa typer av spel när jag själv spelar så typiskt tjejiga spel. Och det är sant, mina favoritspel är som oftast musikspel, the sims och färgglada japanska pastellfärgade grejer. Vad har jag att säga till om då? Jag klagar på att tjejer spelar typiska tjejspel och sen gör jag det själv.

Men det finns en skillnad. De flesta tjejer som gillar The Sims har från början testat det hos någon kompis och fastnat. Sen sitter de och nöter i timmar utan att ha en tanke på att andra spel kanske också kan vara kul. Samma sak med Singstar. Vissa sjunger hej vilt på partaj, men för det så tänker de inte testa Burnout, möjligtvis Guitar Hero. Tjejer är oftast inte uppväxta med tv-spel på samma sätt som killar, det är oftast deras bröder som får spel i födelsedagspresent av föräldrar som ser det som lite grabbigt. Därför har de av förklarliga själv inte hunnit testat på särskilt många genres tidigare och i vissa fall förkastat tv-spel helt. När de sedan testar något de tycker är lite kul, t ex Sims, så nöjer de sig med det. Det här är ju också väldigt lättilgängliga spel, och det är ofta sådana som blir det första man testar och lär sig tycka om.



Jag hade turen att ha en pappa som tänkte att hans två tjejer kanske skulle ha lite spelkonsoler, och har därmed hunnit med att spela både lite ditt och datt sen jag var liten. Jag har suttit och nötit CoD4 här hemma och gillat det, jag har springit runt i Half Life, funderat över Grim Fandango och wroomat runt i div bilspel. Och jag har tyckt om det.Men förr eller senare har jag ramlat tillbaka till dansmattor och sångspel. Efter ett tag vill jag rulla runt en katamari i en käck och färgglad värld eller inreda några rum i The Sims 2.

Och det handlar ju inte på något vis om att jag är tjej. Snarare handlar det om att jag gillar att sjunga och hålla takten, att jag även IRL älskar att inreda och att jag älskar färger och glad musik. Det är inte någon biologisk grej inuti mig som säger åt mig att jag ska tycka om det här, jag har bara letat runt och upptäckt vad jag gillar.

Det finns inget som heter tjejspel, det handlar i grunden om smak och ibland om ovetskap. Många tjejer föredrar FPS eller MMO, och jag tror inte det är något fel på deras gener.

Tryck på en knapp

Satt och spelade Elite Beat Agents igår, när sambon kommenterade att det inte kan vara så kul att bara sitta och trycka på en massa prickar. Jag kommer också ihåg att vi förr hade en hetsig diskussion om DDR vs fightingspel, då han inte tyckte att man kunde tävla i DDR på samma sätt då det inte är lika komplicerat som vissa spel i fightinggenren.

Och det är klart, DDR och EBA är väldigt simpla. Spelar man den första låten så vet man hur man ska göra på andra låtar (även om det såklart inte betyder att man klarar dem).
Men det är just det jag gillar med musikspel. Att det bara är att trycka på rätt knapp på rätt ställe, oavsett om man spelar som nybörjare eller mer avancerat. Det finns inga avancerade system att lära sig. Ibland när jag testat en ny serie har det funnits så mycket små detaljer, inställningar och avancerade knappkombinationer att jag blivit bortskrämd. Jag vill inte att det ska ta evigheter att lära sig hur ett spel fungerar, även om jag förstår att vissa tycker om att ha mer djup och avancerade inställningar.

Men jag föredrar det här enkla. Och jag gillar att börja med ett nytt spel, fastna och tro att man har nått sin gräns, men sen fortsätta nöta den låten och helt plötsligt känna hur det släpper och allt bara går som en dans. Jag gillar att spränga mina gränser.
Det är därför jag älskar POP'N. När jag hade lärt mig spelet fastnade jag på en låt med svårighetsgrad 9, och då veta att det finns upp till svårighetsgrad 39... och det är bara de låtar som är upplåsta från början. Och hundratalet låtar räcker ett bra tag. Och när de är slut är det bara att köpa en annan skiva med hundra till.

Det kanske bara handlar om att trycka på prickar på en skärm, eller färgglada knappar på en kontroll. Men jag älskar det :)

What happened to Pac-man?

Det här var något av det mest korkade jag sett på länge. En reporter med anhang kritiserar på Fox News spelet Mass Effect för att innehålla sexscener som är skadliga för barn. Det låter ju vettigt, tills man inser att personerna i fråga inte vet något om spelet och att det mesta de säger bara är antaganden från deras sida. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Samla på!

Om jag skulle börja samla på något specifikt skulle det nog få bli Kingdom Hearts-relaterade grejer. Åtminstone kände jag så igår kväll när kikade runt på olika samlarprylar på tradera och ebay. Till slut kunde jag inte hålla mig ifrån allt fint och slog till på tre stycken Kingdom Hearts Formation Arts Vol.2-figurer. Kairi, Långben och Oogie Boogie från bilden nedan kommer därför snart att finnas i min ägo.

Men nu vill jag ju ha hela serien! Även de sex som var i Vol. 1. Problemet är ju såklart att hitta dem. Många säljer dem i kartonger med en hemlig figur i varje, och då gäller det alltså bara att köpa tills man hittar alla. Alternativet är ju då att surfa runt på nätet och hitta alla från privata säljare, vilket ju också kan ta sin tid. Men hey, man måste ju ha något att göra om dagarna!

Sen vill jag absolut ha en snajdig Axel-figur som jag hittade, som dock kostade en smärre summa. Mer exakt närmare 400kr. Men om man bara har lite pengar över någon vecka..!

Kanske borde börja samla ändå, jag har alltid gillat att samla på grejer. Min samlarhistoria innefattar:

• Hockeybilder
• Poggs
• Någon form av små plastmonster jag nu glömt namnet på
• Frimärken
• Spice Girls-saker och tidningsurklipp
• Sagan om Ringen-prylar

Kanske kan man lägga till Barbies samt My Litte Ponnys, men de var för dyra för att jag skulle ha råd att få ihop någon sorts samling. Frimärkena fick jag nog ihop ett helt album av, men jag letade aldrig särskilt mycket efter något speciellt, utan köpte lådor med frimärken på Bokia. Hockeybilderna brydde jag mig egentligen inte om, men alla killar som jag umgicks med höll på och bytte sånna hela tiden, så jag ville inte vara sämre. Alla gillade att byta med mig också, för jag byte bort sällsynta kort mot riktiga skräpkort utan att blinka. Inget sinne för affärer där inte!

Nåja, jag siktar på att få ihop hela serien med Formation Arts-figurer nu. Vi får väl se hur det går.

Och så var det över

Så var det över. Ända sen jag lade ner kontrollen efter att ha avklarat det första Kingdom Hearts så väntade jag spänt på nästa. Men när jag väl hade det i handen så var det så mycket som kom i vägen, och jag hade aldrig tid att spela. Men nu är även det avklarad, och jag är hur nöjd som helst.

Varning för spoilers

Den mest oväntade vändningen för mig var att det faktiskt var Riku, och inte Ansem (eller snarare Xeanorth) som stod vid de där skärmarna i början. Jag hade inte ens tänkt mig det som en möjlighet. Jag har inte spelat klart Rikus historia i Chain of Memories, så kanske avslöjades det något om det där, men för mig var det helt oväntat.
Att Roxas var Soras nobody kändes inte så oväntat, det anade jag så fort man började få veta mer om vad en nobody faktiskt var.
Axel! Jag gillade verkligen Axel, så jag tyckte det var trist att han försvann. Jag vet ju att han kommer medverka i ett av de kommande spelen i bärbart format, men ändå. Han var tuff.

Slut på spoilers

Allt som allt var det ett bra spel. Det nådde inte riktigt upp i klass med sin föregångare, det var lite för lätt och slutet var inte lika rörande. Men jag älskar fortfarande serien, och längtar så mycket till sommaren, då det kommer två eller tre(!) nya spel. Yay!
En sak jag tyckte satte en rolig touch på spelet var att Atlantica-världen plötsligt var en musikinspirerad värld utan fiender där det gällde att trycka på rätt knappar i takt till musiken. Svårighetsgraden låg i och för sig strax ovanför jättelätt, men det var en trevlig avslappning när man kände att man inte orkade slå på heartless för stunden.

Jag är för övrigt väldigt förtjust i lejon-Sora. Till nästa vanliga spel i serien borde varje Disney-värld ha sin egen outfit. Den här gången hade man det ändå i hela fyra världar, så varför inte resten med?

Nu blir man ju såklart nyfiken på vilka världar man kommer få besöka i framtiden. Jag var inte överdrivet förtjust i Port Royal, så den får gärna försvinna vad det gäller mig. Ringaren i Notre Dame har vi ju inte sett till än, det känns inte helt otroligt. Och Bambi kanske, så vi får se Sora som hjort! Och så Lady och Lufsen så vi får se dem som hundar, och Aristocats som katter. Okej, kanske lite mycket djur för ett spel. Törnrosas skogar har tydligen setts till i någon trailer, så de lär väl dyka upp. Men får jag välja en film som jag absolut vill ha med så blir det Pochahontas. Go indian-Sora!

Ta ta ra ta!

Och så var det dags, efter påtryckanden från en del, bland annat mig själv, känner jag att det är på tiden att jag börjar skriva igen.

Det som uppehållit min tid sen sist jag skrev är för det första hela Gävle Lucia 2006-arrangemanget, men jag tog också och gav mig själv lite jullov från skrivandet under julen och nyåret, ville få så mycket tid som möjligt till att bara slappna av, spela spel och umgås lite med pojkvännen. Nu känner jag mig utvilad och är back on track!

Senaste inköpen på spelfronten:

Wii
Det var kallt, lite väl kyligt och det kunde ha varit varmare. Men det var helt klart värt de elva timmar av väntan jag och Marcus fick ägna oss åt för att få den åtråvärda maskinen. Jag undrar just vart min kölapp tog vägen. Jag borde sparat den och ramat in den.
Men Wii är otroligt kul, annat kan inte sägas. Just nu är väl spelutbudet lite torftigt, men jag ser fram emot det kommande året med Super Mario Galaxy, Elebits, Pokémon Battle Revolution (ska tydligen bli det första spelet som är gjort för att spelas över internet), Super Smash Brawl, Trauma Center : Second Opinion, Wario Ware Smooth Moves med flera, med flera.
Under tiden så underhåller jag mig med Wii Sports och Rayman. Ja, jag vet att jag är ond som inte köpte Zelda vid releasen, men faktum var att min medköare snodde åt sig det sista exet (dock kan jag inte slå honom för det eftersom han är min pojkvän) och jag var ändå inte så inställd på att köpa det, eftersom jag ändå kunde låna det av honom. Så nej, jag har inte spelat Twighlight prinsess mer än 1,5h än, men jag har däremot viftat med kossor och kaniner i Rayman Raving Rabbids och viftat med min racket i Wii Sports. Vilket inte heller är så tokigt!

Cooking Mama
Nej, det går inte ut på att tillaga mödrar (haha, jag är så rolig) men däremot kan du laga till en miljon andra rätter. Galet, japanskt och faktiskt riktigt roligt. Man blir inte lika kladdig som när man lagar mat på riktigt, och det går mycket snabbare: prima! Jag trodde jag skulle tröttna på det rätt fort, men att hacka lök går inte av för hackor! Nej, nu får jag ge mig....

Shadow of the Colossus
Mäktigt, är nog det bästa ordet att beskriva det med. Hittills är två av de stora kolosserna nermejade, och fler ska det bli.

Kingdom Hearts II
Ni som läst mitt tidigare inlägg om det här spelet förstår nog hur lyrisk jag var när jag stoppade in skivan i PS2:an. Det är något med mysiga disneyvärldar, nycklar och karaktärer med spretigt hår som fängslar mig och gör att jag bara vill ha mer. Uppföljaren känns lite väl enkel på Standard, men berättelsen är nog för att hålla mig fängslad.

Färdigspelat:

Kingdom Hearts : Chains of memory
Tog mig i kragen och mejade undan de sista två världarna, kändes som om att jag borde få det gjort innan jag tog tag i KH2. Fast egentligen är det inte helt avslutat än, jag har fortfarande ett visst annat läge av spelet kvar. Det ska jag fixa inom en snar framtid, hoppas jag.

Så ja, allihopa, nu drar jag igång igen med buller och bång. Jag antar att de flesta slutat titta in, eftersom alla jämt möts av en ouppdaterad sida, men med lite tur lär väl de flesta kika in någon gång igen. Imorgon tänkte jag skriva några rader om utbildning inom Speldesign, men nu ska jag bara lägga mig ner och sova. God natt.

Oh noes

En 15-årig kille i Sverige har blivit omhändertagen på grund av sitt datorspelsberoende (Metro).

Hoppas inte mamma får höra om det, då lär hon ju skicka in mig direkt.

Framtidsplaner

Efter gårdagens besök på SACO-mässan så finns det en sak jag verkligen känner att jag vill göra: Åka till japan några månader för att läsa japanska. Tre månaders japanska-studier i Tokyo från 8000, beroende på arrangör och lite sådant. Nu kommer väl själva flyget dit kosta mer, och så ska man ju bo också, men det måste ju gå att ordna på något sätt. Åh, jag vill så gärna.

Sidenote: Igår vann jag över Marcus i Donkey Konga. Så jag vill bara brista ut i ett litet: mouahahaha!

Ingen Wii till jul?

Det har pratats en massa om att det ska bli skralt med Wii-konsoler i Sverige. Nu har tydligen El-giganten lyckats få till sig inte mindre än hälften av alla konsolerna som kommer till landet, hur lyckades de snylta till sig det privilegiet?
Har också nu hört från folk som fått hemska brev om att de inte kommer kunna få sin Wii till releasen. Jag väntar skräckfyllt på samtalet från Game som ska bekräfta hur det går för mig själv på den fronten.

Spelen har nått in i finrummen

Jag läste lite förstrött igenom aftonbladets ledar-sida i tidningen från i söndags när jag åt min kvällsmat för kanske en timma sedan. En massa spekulationer om kommande partiledare för sossarna. Äter de sista skedarna av havregrynsgröten och bläddrar till nästa uppslag. "På natten blir jag Natasja" är rubriken och jag inser snart att artikeln handlar om WoW. Nu intresserar det spelet mig inte nämnvärt och eftersom jag ätit färdigt slår jag ihop tidningen och stället undan havregrynen och allt annat jag dragit fram.

Men efter att städningen är klar så ringer en liten klocka i mitt huvud. Vilket uppslag är det egentligen som kommer efter Ledaren? Jag vänder heltom och går tillbaka in i köket och fram till tidningskorgen. Upp med sida fyra igen, och... jo, det var faktiskt sant: större delen av Kultursidorna är till största del täckta av en lång text om World of Warcraft. Kultursidorna är till största del täckta av en lång text om ett datorspel. Aftonbladet har tagit ställning: Spel är något som platsar på de snusförnäma kultursidorna!

Nu vet jag inte om jag hamnat helt efter, kanske har liknande saker hänt förr. Jag läser sällan aftonbladet i pappersformat, så kanske är det bara jag som höjer på ögonen åt det här. Men jag kände verkligen hur världens syn på spel tagit ett steg framåt när jag såg det där. Kanske har min mamma suttit och ögnat igenom det, funderat och insett att det inte bara är tonåringar utan något riktigt liv som spelar spel... kanske.

Så dagens eloge går till Erik Wijk, kulturskribent och WoW-spelare.

The final countdown

Wii har tagit sig ut på fältet i USA. De lyckliga amerikanerna kan nu stå hemma i sitt vardagsrum och svinga golfklubbor och kasta sina bowlingklot.

Själv fortsätter jag att gå i väntans tider. 18 dagar kvar nu.

Rocks vs 80's

Efter att ha kört en del Singstar 80's nu under morgonen/förmiddagen så känner jag mig inte helt nöjd. Låtarna är iofs sånna som man känner igen, men jag har vant mig lite vid den 'röjigare' känslan man får i Rocks-varianten. Även om låtarna håller ett högt tempo så känns de inte lika roliga att skutta runt till och leva sig in i. Kan ju bero på att det inte riktigt är min typ av musik, men man kunde ju tro att nostalgivärdet skulle kännas högre. Inte för att jag levde särskilt länge på 80-talet, men jag har ju ändå hört de flesta under mina barndomsår.

Nej, Singstar Rocks behåller hos mig förstaplatsen bland de olika varianterna av spelet jag testat.

Ugly in pink

Del 1

Idag gick spelvärlden för mig ofrivilligt i rosa. Steg in på game och kikade lite mot en hylla med DS lite, och vad får jag se? En stor skylt som annonserar om den rosa varianten av DS lite med tillhörande spel. Inget fel med en rosa konsol i sig, men spelet i fråga var det lilla fenomenet Bratz.

Det är inte det att jag inte tycker att det är bra att de försöker få in tjejer på spelmarknaden, jag är ju en själv, men jag tycker sättet de gör det på i det här fallet känns smått vidrigt. Bratz måste vara det värsta som hänt leksaksvärlden på länge, med sina översminkade ansikten, jätteläppar och getingmidjor. Barbie är hälsosam i jämförelse. Och försöker man köpa in tjejer med rosa varianter av konsoler och typiska flick-spel så känns det inte som om man jobbar för att få in tjejer i spelvärlden på riktigt. De ska få en liten egen gull-lullig variant, och får inte riktigt vara med på samma villkor som killarna. Kommer det fortsätta så så kommer folk fortsätta vara skeptiska mot kvinnliga gamers och tjejerna kommer få fortsätta med att finna sig i att alla inte tar dem seriöst.

Så nej, jag vill inte alls att man redan vid barnspelen ska försöka nischa in de små töserna på en viss typ av spel. Självklart har man en egen vilja, men man blir nog mer styrd än man tror.

Del 2

Såg en rosa Ps2 på riktigt idag. Den såg ju helt okej ut på kartongen, men var ohyggligt ful IRL. Vem vill förfula ett rum med en sån?

Spelen man älskar att... inte spela?

I min hylla står ett ex av Electroplankton. Jag köpte det under sommarlovet, men nu har jag inte rört det sen slutet av augusti.

Varför, kan man fråga sig?

Tycker jag att det är trist? Uttjatat? Fult eller fantasilöst? Saknar det spelkänsla totalt?

Nej, faktiskt inte. Jag tycker (till skillnad från vissa andra, det finns ju lite delade meningar om just det spelet, eller spelkonst som det kallats på sina håll) att det är riktigt underhållande, har en underbar design och är riktigt originellt. Dessutom är det perfekt utformat för just DS.

Så återigen, varför? Jo, för att jag är rädd att jag ska tröttna. Sätter jag mig och spelar det timma på timma så kommer jag till slut tappa intresset för det helt. Särskilt när det gäller ett spel som Electroplankton, där man faktiskt inte riktigt kan komma framåt. Men det gäller även vanligt plattformshoppande och andra genrer, tycker jag om ett spel vill jag inte spela klart det, eftersom det är så sällan jag hittar spel som jag verkligen älskar rakt igenom. Och då vill jag ju inte spela igenom dem och plötsligt upptäcka att det inte finns mer att göra eller upptäcka, för hur stort omspelningsvärde ett spel har så blir det aldrig riktigt samma sak som första gången.

Det här låter ju helkorkat med tanke på vad jag skrev igår om att spel ska vara korta, men jag håller fast vid det. Jag vill ha korta spel så jag får uppleva slutet på dem någon gång, bara det att jag själv kan varva mellan spel och sprida ut spelandet så det räcker så lång/kort tid jag vill.

Det här låter ju bara förvirrat. Kanske borde jag gå och lägga mig.

Dagens låt

Lover Man - Ella Fitzgerald

Speltid

Jag gillar att spela spel. Jag är bra på att påbörja spelen. Jag är usel på att avsluta dem.

Idag snodde jag åt mig senaste Gamereactor och skummade igenom brev-sidan. En kille skrev lite om längden på spel nuförtiden, och att han gärna skulle se att de var kortare. Jag håller helt klart med.

Precis som signaturentill brevet så har jag inte alltför mycket tid att spela på. På sin höjd en eller två gånger i veckan, som det ser ut för tillfället (på loven är det ju en annan femma). Och jag vill inte att jag ska behöva hålla på ett helt år med samma spel, utan att kunna börja på nytt. Och jag vill inte ha 70% av mina spel i hyllan halvfärdiga, jag vill hinna ta reda på hur det går.

Överlever hjälten? Vad hände med kompisen? Fick de varandra? Hur såg den sista världen ut?

Men jag spelar halva spelet, innan jag hittar något nytt som jag bara måste prova. Och det andra faller i glömska, börjar samla damm i hyllan.

Spel jag klarat de senaste åren: Kingdom Hearts och...

Ja, det var allt. Även om ICO och We love Katamari närmar sig sluttampen.

Så snälla, ge mig färre långkörare. Jag vågar knappt sätta igång med Dragon Quest ens, eftersom jag hört om hur otroligt långt det är.

Nej, kortare och mer kvalitativ speltid. Är det för mycket att begära?

PS3 till Japan

Att japaner är en sort för sig visste jag redan, men att de var så här komplett tokiga visste jag inte. PS3 har nu släppts i Japan och här kan ni se köbildningarna utanför en affär där alla väntar på ett ex av konsolen. Tänk att det finns så många människor i världen som har råd att skaffa sig den värstingmaskinen. Och nästa fråga är såklart... hur kommer köerna se ut vid Wii-releasen?

Pop 'til you drop

Har (säkert efter alla andra) upptäckt ett musikspel som jag bara måste införskaffa: Pop'n!

Upplägget påminner om de flesta andra liknande spel som Stepmania, Donkey Konga, DDR och Guitar Hero - Det kommer en massa färgglada prickar emot dig och det gäller att träffa dem i rätt stund, allt i takt till musik. I den här varianten är kontrollen ett gäng knappar i glada färger.

Men självklart finns inte spelet i Europa. Dags för min första import?

Karaoke a' la Sony

Jag hade trånat efter det här i evigheter. Stått och dreglat över låtlistor och mikrofoner sen den första varianten av spelet kom. Och till slut kunde jag inte stå emot längre. Visst har jag redan provat på Donkey Konga och Guitar Hero, och älskat båda två, men det här kändes ändå som något annat, lite mer speciellt.

Och till slut står jag där med en mikrofon i handen, och i min PS2:a snurrar spelet som till och med fått in lite tjejer på GAME och EB, Singstar. Jag föll efter många om och men för versionen Rocks. Inte för att karaoke i sig inte är något nytt, men när man plötsligt får poäng så blir det faktiskt (i alla fall med mina tävlingsinstinkter) lite roligare än vanligt. För att inte säga mycket.

Man ser hur introt börjar ta slut, första raden text närmar sig. Man sväljer några gånger för att få bort torrheten i munnen, man vill ju sjunga lite snyggt inför kompisarna. Och så tar man de första trevande tonerna.

Tre låtar senare står man och skrålar för full hals utan en tanke på hur det låter. Man skuttar runt lite till musiken och skrålar för full hals med i 'Woohoo'-et i Blurs Song 2. För det är den effekten Singstar har på folk, man släpper hämningarna och vågar vara lite tokig och sjunga toner man egentligen inte klarar av. Kosta vad det kosta vill!

Extra kul bli rdet förstås om man har en Eyetoy-kamera att plugga in. Då får man vissa delar av framträdandet inspelat och kan efter låtens slut se vad man åstakommit. Hemskt, men otroligt roligt. Annars finns förstås valet att bara lyssna igenom låten, med sig själv son leadsinger.

Och ärligt talat, vem vill inte ta chansen att få leka lite rockstjärna annat än hemma framför spegeln?

Kvällen i siffror

35 - dygn kvar till Wii
1,5 - nätter kvar till Bo Kaspers
0,5 - nätter kvar till kalas med Christin och Pim
6/80 - kontakter online på MSN
00:03:47 - dagar, timmar och minuter sen jag borde sovit